Lite av varje

Skrivet av den Dec 12, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 0 kommentarer

Det finns dagar då självhatet står som spön i backen. I bland beror det på yttre omständigheter som ett dåligt jobb eller en kass relation.

En av mina bästa vänner hade det så. Hennes jobb på det stora företaget höll på att kväva henne totalt, utbrändheten låg så nära att det var skrämmande att se. Omstruktureringar, inkompetens bland makthavare inom företaget, och en kompakt oförmåga att ta till vara det kunnande som min väninna besitter gjorde henne så pass sjuk att hon till sist inte hade annat att göra än att koncentrera sig på sin hälsa.

Som vän känner man sig så maktlös. I dessa tider är ett fast jobb ändå ett jobb, även om det vidriga ordet utanförskap  inte alltid bara existerar i arbetslöshetstider. Utanförskap finns minsann då och då på en arbetsplats också!

Jag träffade min väninna häromdagen. Hon såg strålande ut! Hostig och förkyld, men med hoppfulla, glänsande ögon, fyllda av framtidstro! Hon hade sagt upp sig! Hon vågade ta sig ur en omöjlig situation och utan några garantier tror hon på sin egen förmåga så pass att hon vet att det kommer att gå bra för henne.

När jag gratulerade henne för hennes mod sa hon: ”Jag ser det inte som mod, jag ser det som min enda möjlighet att överleva.”

Jag tror att hon inte bara kommer att överleva, hon kommer att verkligen leva också.

Åh! Jag är så glad för hennes skull. Det kostar att fatta sådana stora, livsavgörande beslut, men när man väl fattar den så är det som om det uppstår en hel mängd nya fantastiska möjligheter. Jag tror att hon kommer att möta en Benz, just när det är som tuffast. Rätt var det är så bara står det en ny,  fyrfotad möjlighet i skimrande blått!

Benz har det bara bra, även om jag tror att jag duschar sönder hans vackra gråblå päls. Ute är det en enda lervälling var jag är går och han är mestadels helt svartgrått lerfärgad på ben och mage när vi går in. Tur att han inte är större, han går precis in i duschkabinen. Precis när han har torkat är det dags för nästa promenad. Längtar till den 22:a Då är det vintersolståndet och då blir det i alla fall inte mörkare, då vänder det!

Fy för dessa hopplösa ”Skånevintrar”! Hade jag velat ha dem hade jag väl flyttat till Skåne! Nu bor jag ju i ett landskap där vi på brukshundklubben hade draghundstävlingar varje vinter när jag började där. Mina två äldsta barn är praktiskt taget uppvuxna i olika pulkor dragna av min Berner sennen eller en av schäfrarna. Mina barnbarn har knappt åkt pulka nerför en backe ens.

Ska kanske ta mig i kragen och flytta uppåt landet? En ekoflykting på väg mot snö? Men jag trivs så förbaskat bra på mitt jobb och med mitt liv just nu, det är mycket värt det också, trots mörkret.

Det är inte mycket att be för. På med stövlarna och ut i den svarta morgonen! Benz struntar högaktningsfullt i vädret. Han är bara förtjust och mer inriktad på alla kaniner än på vädret. Måste var skönt att inte ha så mycket funderingar hit och dit, utan bara leva på i glada skutt och med en ivrig uppsyn.

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *