Berömmelse?

Skrivet av den feb 9, 2009 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 2 kommentarer

Funderar över berömmelse. Min bloggstatistik har gjort ett så konstigt hopp. Rätt som det var är kurvan skyhög. Det inträffade dagen efter jag nämmt Cesar Milan och Fredde Steen vid namn. Dessa storheter i TVvärlden drar tydligen en del intresserade.Måste genast kontra med att nämna andra, för mig mer förtroendeingivande storheter. Tänker vänta med experimentet ett par dagar för att se vilket namn som drar mest besökare.

Annars är det OK på hemmafronten. Konflikten på jobbet är inte så flammande idag, konfliktparasiten har siktat in sig på andra mål, utanför vår gemensamma plattform.

Själv mår jag illa av bränderna i Australien. Det brinner i knutarna och fortfarande finns det idioter som tror att pengar är viktigare än jordens framatid. Som fortfarande svamlar om ”bättre lönsamhet” (ex. kärnkraft ) när det verkligen gäller att hitta en energisnålare framtid och miljövänligare energialternativ. Läste i en bok från 1989: ”om vi fortsätter på  den inslagna vägen kommer inom kort vädret att bli allt extremare med översvämmningar och torka som följd…” Detta i en vanlig skolbok i avsnittet miljö för högstadiet. Nå, beslutsfattarna var väl bättre på ekonomi än på naturkunskap får man fömoda. Kanske sov de sig igenom lektionerna?

I går hade jag föreläsning för Rohdesian ridgebackklubben ang. mentalitet. De som var där var kunniga, engagerade och verkligen målinriktade då det gällde deras hundars mentailtet. Det var det positiva. Själv kände jag mig ganska dålig som föreläsare, för att inte säga urkass.Personligen hade jag blandade känslor. En del av mig älskar fortfarande ämnet och tycker det är viktigt. En annan del har det verkligen tufft. En av orsakerna var återigen att det är svårt att göra en bra power- pointpresentation.

Det var lika svårt denna gång som det varit  sedan… Kan inte skriva det i klartext. Försöker igen. Sedan M:s död. Fortfarande finns bilderna kvar. Infogar en av dem, en som jag brukade avsluta mina föredrag med 

 

marohuvud 

Och som ni kanske redan vet:

Men Herregud det är över nu!!!

Men Herregud han finns inte mer.

Men Herregud, Solsken är borta.

Året som gått sedan Maro skadade sig första gången har varit ett personligt helvete. Jag sörjer.

Lilla Blå finns här, och det är jag mer tacksam för än någon kan förstå. Tack igen alla hundgudar som sände den prickige i min väg, Benz finns exakt precis där han behövs som bäst. Annars vete gudarna om jag inte skulle blivit mer tokig än jag är.

2 Kommentarer

  1. Usch vad jobbigt det är att läsa. Får en klump i halsen och håller mig verkligen från att fälla en tår – skulle kännas väldigt märkligt inför kollegorna!
    Jag vet precis hur det är. 2 år sedan den där dumma olyckan, men inom ett år ska jag ha två friska pigga tjejer, så är det bara och nåt annat tänker jag inte tro på!

  2. hej på er igen ! är in och kikar hur ni har det och hur det går för er ,det tar lång tid att komma över en sån förlust när man tappar sina nära vänner och då är det skönt att ha nån där som din lilla blå,förresten vilket fint smeknamn du har gett honom lilla blå , krama benz saknar honom massor

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *