Inlägg gjorda i augusti, 2008

Kooikerhondje och halvdanska bröder.

Skrivet av den aug 30, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 4 kommentarer

Min bror, delvis bosatt i Danmark, och jag, har suttit och läst på hemsidor om hans tilltänkta valp, en kooikerhondje. Det är så kul att följa en blivande hundägares tankegång, hela processen från ”ska vi ha en hund ?” till ”just den rasen och just den uppfödaren vill vi ha!”  Nästa fas i den drömmande valpköparens liv är stoltheten- den rasen är bäst och den uppfödare jag valt kan AAALLLTTT!!! Han är man, min bror, och visste nog inte hur hans förväntan och glädje lös igenom. Det syntes när han kelade med Maro. Visst fanns Maro där, mellan hans fingrar, men i hjärtat var det redan hans ofödde valp som kändes. Då vi väljer en hund är vi inte en dag äldre än 12 år precis som vid vilken förälskelse som helst. Kärlek , vare sig det är till ett djur eller en människa, är verkligen tidlös, liksom den andlösa förväntan vi känner, det där pirret i magen. Jag ska ha kurs för blivande valpkursinstruktörer i morgon. Hur ska jag kunna förmedla den insikten till dem? Att de valpägare de möter är inne i en förälskelsefas och att det då inte går att komma med kritik eller krav på objektet för den förälskelsen, dvs. valpen ? Och att det tvärtom är viktigt att de stannar kvar så länge som möjligt i det stadie då de älskar allt de ser utan att fördöma det? Att de får älska sin valp som den är utan att för den skull tycka om allt valpen gör? Att deras ansvar inte är att ändra på valpen utan att guida valpen i de regler som det mänskliga samhället kräver? Jag upptäckte att bland alla bra valpböcker som faktiskt finns så saknas det en kort lathund för nyblivna valpägare. En ”manual”, utan förklaringar. Ska genast försöka formulera en till min bror. En bror som jag haft i nästan 60 år, men bara kännt i fyra av dem. Men som väl är delar min kärlek till hundar. Han kommer att bli en bra kritiker, något som jag har förstått att bröder ofta är. Nog med tankar, jag önskar mig lycka till. Annars tycker jag att det är ganska skönt att se Jan Björklund med byxorna nere. Att manipulera statistik så att den passar ens syften går väl an på middagskonversationer i goda vänners lag MEN INTE SOM SKOL- FORSKNNGSMINISTER. Byt ut honom till en som  kan läsa enkla statistiska undersökningar eller i alla fall har en stab runt om sig som kan. Tyvärr har väl inte han gått i svensk skola? Där ingår ju i mattekurs A.  Det måste man klara för gymnasiekompetens på alla gymnasielinjer vare sig det gäller jordbrukslinjen eller samhällsvetarlinjen. Där ingår enkelt statistik. Jan Björklunds examen, om han nu har den, måste ha varit ganska annorlunda, annars föreslår jag att han letar reda på sina gamla skolböcker och kollar. Så jävla trött på...

Läs mer

Om att våga drömma

Skrivet av den aug 26, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 0 kommentarer

På en kurs om hundars mentalitet visade jag tyvärr dvd: n från Maros MH. Långt ifrån hans haltande, nedstämda gång idag. Tänker efter det mycket på drömmar och verklighet. Jag minns den där dagen,minns Maros liv och lust. Det får mig att fundera över många olika aspekter om mina dömmar överhuvudtaget. Varje valpköpare som på något sätt kommit i kontakt med någon som helst form av tävlingsverksamhet när en dröm då man köper en valp. I mitt fall hoppades jag på en hund som :  1. Är  skottfast alldeles av sig själv efersom skott förekommer i alla klasser i de tävlingar jag tänkte mig. (Nejdå, tävlingarna har inte med jakt att göra skotten är en gammal kvarleva från den tid hundar spelade roll inom försvaret. 2. Kunde gå på alla fyra benen hela sitt minst tolvåriga liv. Det var inte ens något jag funderade över, det trodde jag var självklart. 3. Som ville arbeta hela tiden bara för att arbete är underbart. Detta blev verkligheten.: 1. skotträdlan som Maro visade sig ha var en utmaning. Träning var nyckeln och jag fick många råd. Slutsatsen var dock alla misslyckande var mitt eget fel. De jag frågade sa:” – om du bara inte… ”eller ”om du bara …..” Efter den salvan kom en hel del råd, det ena konstigare än det andra. Ett vanligt råd var: ” Ta bort honom( eller placera om honom) livet är för kort för en dålig hund.! För Maros och min del gick  det ganska bra, vi hade en ängel som hjälpte oss och Maros rädsla blev efter några år i alla fall hanterlig.  2. Att gå på fyra ben. Den drömmen formulerade jag inte ens, jag tog den för självklar. Så var det inte. Maros korsband höll inte för vardagliga aktiviteter. och det visade sig att även detta var mitt fel: Det var skrämmande likt skotträdslan. Även nu, efter ett halvt år av träning och  då jag följt varje råd jag fått är det mitt fel. Jag har gjort alla övningar med precision,men ändå får jag dåligt samvete. Återigen låter det: ”om du bara…” eller ”om du bara inte… ” Vad jag gör så blir det fel. Jag har till och med hört ”olika skolor” som sagt: ”jag vet ju inte vad din sjukgymnast sagt men jag tycker att…”. Och så har jag fått välja. Igen. Jag kan inte mycket om fysiologi, muskler eller ben. Jag vill bara veta EXAKT vad jag ska göra för at det ska bli som bra som det kan. Snälla experter, håll era interna stridigheter inom gruppen, blanda inte in mig! 3. Den tredje önskan: att han skulle vilja arbeta. Det är det ironoiska i det hela, den önskan infirades. Tyvärr. Maro vill arbeta, han vill springa i minst 60km/ timmen för att samla ihop får, han vill skälla ut en ko som står fel, Han vill gå ett flera timmar gammalt spår eller leta reda på människor som gömt sig på en sökbana. Dessutom älskar han att lära sig ”konster ”antingen det gäller att krypa eller att klättra på stegar. Det är inte något som helst fel på lusten, felet ligger i hans fysik. Örat är för känsligt för skott och hans knän håller inte. Hans uppfödare har ingen skuld i detta. Hon vet vad som krävs för att alla bitar ska stämma.Vems fel är det då? Jag vägrar att ta något som helst skuld. Jag tror inte heller att det är ett illvilligt öde. Jag tror att allt hör samman, att vår tids utseendefixering med dessa evinnerliga utställningar som urval inom hundavel. Min GUD Maro är så vacker, han har varje vitt tecken på rätt ställe etc. etc. MEN HAN KAN INTE GÅ PÅ SINA BEN!!. Hör mig alla, snälla, lyssna på en gammal visdom: döm inte hund efter håren. Döm en arbetande hund efetr insats och inte annat. Snälla. Arbetande hundar behövs, och , återigen: vid min Gud, det är rent och skärt djurplågeri att ge en varelse all mental kapacitet och inte samtidigt ge de fysiska möjligheterna,. Det finns inget paralympics för hundar som kan/ vill mycket mer än kroppen tillåter. Slutsats: Maro- jag är så jävla...

Läs mer

Om psykbryt och radioprogrammet Meny.

Skrivet av den aug 23, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 2 kommentarer

Satt och läste en artikel, lite vetenskapligt svår så där, så tankarna vandrade lite hit och dit. Radion stog på, i programmet Meny pratade någon inspirerat om olika svamrätter. Jag började lyssna. De gav bl. a. recept på en kantarellsnaps! Underbart, perfekt till de självuppfiskade Vätternkräftor som vilar i frysen. Så hugget, javisst ja, den här hösten blir det inga svampromenader. Hösten är min tid, jag älskar luften, dofterna och alltihop. Jag vill ut! Ut långt bort i skogen, med Maro lyckligt skuttande bland svamparna. Jag vet- världen brinner, människor svälter, djur lider och alltihop. Men lidande kan inte kvantifieras, är man ledsen så är man. Och det blev jag. Om det är en hundlig rättighet att få springa med svansen i krum och allt vad man orkar runt, runt som en galning, och det är det, så är det en hundägares rättighet att få titta på sin hund med glada ögon medan man rätar på ryggen över svampkorgen. Skit också, jag tycker synd om oss. Igen. Annars är det SM i bruks denna helg och flera från klubben tävlar. Jag ”borde” vara där, och det skulle jag varit också om inte familjens yngsta lilla Alva hade sin namngivningscermoni samma dag. Då väger prioriteringen lätt, jag är så där lyckligt farmorsstolt. Vid tanken på det känns det bättre, och det kommer nya höstar....

Läs mer

Sovdags.

Skrivet av den aug 22, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 1 kommentar

Kom hem från etologikursen på Riksens Hundcenter. Deltagarna är så mysiga, intresserade och nöjda. I alla fall känner jag så. Det är faktiskt roligt att föreläsa, i alla fall för det mesta. Men ibland blir jag så himla trött på min egen röst som bara mal och mal. Undrar om skådespelare med långa monologer känner så? Vi såg en DVD om Mentaltest för hundar inom Svenska Brukshundklubben tillsammans. Snacka om att mala! Speakern hade inte en enda tonhöjning eller tonsänkning. Med jämn och entonig röst berättade hon om att man gjorde detta prov ”för att utröna hundens aggressioner”  Nej, filmen var inte gjord på 1940- talet, den gjordes 2006. Den är i våra sammanhang, Svenska Brukshundklubbens alltså, alldeles naturlig. I andra sammanhang, som på den här kursen, så var den närmast löjeväckande. Det som är så viktigt och stort i en liten fiskdamm är inte ens en vattenkrusning i en stor sjö. Allt beror på distans och perspektiv. Det ät bra att lyfta sig lite ibland och bertrakta det man tycker är viktigt på lite avstånd. Ibland är distans och perspektiv inte att tänka på. Kanske något för sportjournalister att fundera över. Som han som intervjuade Sanna Kallur. Just i det ögonblicket, just som hon efter fyra års slit och skador snubblat på första häcken så kan hon ju omöljigt ha något perspektiv eller någon analysförmåga. Hon har ”rätt” att vara chockad och ledsen. Han,som intrevjuar, frågar den alltför  vanliga idiotiska frågan:”Hur känns det”: Ja vad väntade han sig? Vad var de alteranativa svaren. Det fattar väl vem som helst att hon inte hade distans just då och kunde komma med något klokt och annorlunda. Jag tyckte i alla fall om hennes svar”Det enda man kan vänta sig är det oväntade”. Så svarar en sann hjältinna i en sån...

Läs mer

En åldrande datanörds bekännelse.

Skrivet av den aug 21, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 1 kommentar

Gick på en haltande promenad idag. Maro haltar för han har ont i sina knän, jag haltar för att jag aldrig blir vuxen. Let´s face it, jag är alltså 60-! Så, nu är det sagt. Min stapplande gång beror på att man, vid min ålder, inte riktigt tål att sitta klistrad vid datorn många, långa timmar i sträck. Att för första gången i sitt liv göra en hemsida i HTML vid min ålder och utan egentliga förkunskaper är bara dumt. Men kul. Dessvärre kan man säga. Jag är definitivt född i fel tid. Antingen borde jag var född under medeltiden, då häxor och troll lurade runt knutarna och miljön var ren och tyst eller skulle jag vara tonåring just idag. Då vore jag en av WoW:S mesta spelare, var så säker! Jag är en gammal freak på interaktivitet och fantasy i kombination helt enkelt. Men svårt är det. Efter att ha försök få Telias support, både den äckliga Eva, assistent på deras hemsida (som med en dåres envishet skriver: jag förstår inte vad du frågar,) att hjälpa mig, sedan talat (ja det är sant, efter minst tio försök fick jag faktiskt TALA med en levande människa!)  fattade jag fortfarande nada. Och den FTP- klient, tydligen något helt nödvändigt som varenda fjortis med en Webbkamera behärskar, är verkligen inte till någon hjälp. Det är det som nu, på min promenad, sysselsätter mina tankar. Det är helt klart att de som är så fantastiska på att konstuera bra programvaror inte samtidigt är bra pedagoger!! Att föja deras instruktioner känns lika galet som att försöka följa Eniros ideér om den bästa vägen till en liten bakgata i en förort i en  större stad.Tro mig, på väg till ett barnbarns viktiga dansuppvisning  försökte jag en gång. Man hamnar i en återvändsgramnd och i ett tillstånd av total galenskap för att uttrycka det milt. Eller ungefär som att fråga en Södertäljebo om vägen. ”Du tar till vänster där vid Astra du vet( Astra har minst TRE stora anläggningar och jag hittar inte till en enda!), och sen åker du till höger vid rödljuset( För det finns ju bara ett enda i hela Södertälje eller…) och sen passerar du Hovsjövägen (som naturligtvis heter något annat, det framgår absolut inte av skyltar, det ”vet” alla ändå.) Så känns det med Telia support just nu. Långt ifrån alla underbara människor jag ringt till på bl.a Spray under årens lopp. Riktiga människor som lotsat en okunnig människa genom teknken. Var finns ni nu? Det är som om jag skulle beskriva min promenadväg så här: Du går till höger vid den där grästuvan du vet, och sen tilll höger om trädet. Jag försår inte frågan. vadå vinter? Är det inte gräs nu? Men det har väl varit gräs en gång? Vaddå, du kommer från andra hållet? Är inte höger och vänster alltid detsamma? I min datorvärld är det det i alla fall, du måste vara dum i huvudet som inte fattar det! Ja ja, det löser sig nog. Men varför i hela friden är dessa assistenter så jävla personliga. Lär er detta alla ni som gör tex. Officeprogram! DET ÄR INGET PERSONLIGT ÖVER DATORASSISTENTER!! Efter andra gången är man färdig att krevera över det klämkäcka: ”HEJ. Det verkar som du försöker skriva ett brev…..! ”Ta er i dalen allihop!! Maskerad mänsklighet är fortfarande omänsklig, så det så! Nu är vi hemma igen, och efter Rolf Göransson´s underbara silver i OS hoppningen och efter SVT:s totala ointresse för ridsporten som vanligt slutar jag att reta upp mig idag. Men jag återkommer...

Läs mer