Inlägg gjorda i oktober, 2008

En morgon är ibland en rak höger.

Skrivet av den okt 21, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 4 kommentarer

Det är värst på mornarna. Jag vaknar och troligtvis har jag drömt om Maro. Och jag saknar honom. Han var en sån där hund som varje morgon, lika glad, hälsade på mig när jag vaknade . Han klev på mig, lade sig bekvämt tillrätta rakt över mig och med sitt huvud intill mitt ansikte! ”Hej godmorgon du! Jag är så glad att du finns. Just du, min  matte och bästa vän!” sa han med sitt tydliga, välartikulerade kroppspråk. Det fanns inte en kroppsdel som han inte tillitsfullt la i mina händer. Och den tilliten var ömsesidig. Jag har ju levt ett tag så jag börjar veta hur sorgen fungerar. Den kommer i skov, dåliga dagar och något bättre dagar, för att till sist klinga av till ett minne. Jag vet också att för mig är morgonen den värsta stunden. Det är som om själen glömt vad som hänt under natten. Så vaknar man och minns med full kraft. Betz och jag ska gå ut nu. Han är av ett annan slag än Maro då det gäller socialitet. Han är fullkomligt orädd, men inte särskilt kroppsnära. Han lägger sig i sängen ibland, men frågar först. Får han komma upp, och det får han, lägger han sig snällt vid min fötter. Han tror ännu inte att det är tillåtet att komma upp på min arm för en kelstund. Antigen är han inte en sån sort, alla hundar är inte det, eller så är han ovan vid det. Jag har inga som helst planer på att försöka göra en Maro av Benz, han har minnsann egna kvaliteter och en egen personlighet. Jag bara önskar att han får förtroende och närhet till mig så småningom. De är förtroende och samrbetet som fascinerar mig så med hundar. Får man det så har man en unik vänskap över artgränsen. Då handlar det inte bara om ”att ha hund” Då handlar det om att leva med en nära vän. Den vänskapen tar sin tid att få, och jag hopas att Benz och jag ska nå dit en...

Läs mer

Vi mötte en rottis….

Skrivet av den okt 19, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 0 kommentarer

Betnz och jag hälsade på hemma hos två av mina fyra barnbarn idag. Erik 10 och Amanda 8 tyckte genast om honom och han skötte sig strålande nästan hela tiden. Men nu fick jag se exakt vad han visat tendenser till och vad hans matte Anna talat om. Han har ett alldeles obetalbart dödsförakt och självförtroende i vissa stunder, den saken är säker! Så här var det: Barnbarnen, deras mamma, dottern Maria, Benz och jag tog en härlig höstpromenad runt ett par sjöar i Solna. Det är en välskött promenadväg , och just denna vackra dag verkade en stor del av Stockholms befolkning och deras hundar  kommit på samma strålande idé. Underbart, ett bra träningstillfälle! tänkte jag och kastade köttbullar hej vilt. Han är lyhörd ”den lilla blå” men så fort köttbullen är slut är det också slut på koncentrationen och allt börjar om igen. Eftersom han är kastrerad så ägnar han inte någon tid att nosa och pissa (vilket egentligen skönt på sitt vis). Däremot kanaliserar han all energi till att leta efter offer eller hot eller vad det nu är. Han spanar hela tiden. För det mesta efter hundar, men inte alltid. I sjöarna finns det otaliga gäss, svanar, änder och allehanda fåglar. De är  ganska orädda för att de är vana att få mat av passerande människor. Ojagade fåglar är mer än intressanta, tycker Benz, så det distraherade honom ibland. Jag hade väl en eller annan åsikt om vikten att kasta sig i sumpiga sjökanter efter en fågelstek eller två, så vi drog oss igenom det hela enbart för att jag är den fysiskt starkare. Hundmöten då? Ja, där visade han att snabbhet överlistar styrka. Vi mötte en rottweilerhane. En av de mer gigantiska sorterna. Inför mötet kastade jag köttbullar och det fungerade bra. Men just då vi skulle passera varandra blev det lite trångt. Vi var ett sällskap på fyra+ hund och det var de andra också. Jag vågade inte kasta en köttbulle mellan hundar och ungar, jag höll i stället Benz i kort koppel (inte tillräckligt!) och passerade ändå. Trodde jag. Benz och även rottweilern hade helt andra förväntningar på mötet. Benz gjorde ett blixtsnabbt utfall och rottisen var genast med på noterna. Mitt på stigen rök de ihop. Benz kan slåss, verkar det som, han tog ett bestämt tag i rottisens kind och släppte inte. Det var nog hans smala lycka, han var väl hälften så stor. Vi fick isär hundarna, och de var ganska oskadda. Benz hade i ivern bitit sig i tungan men rottisens kind verkade hel. Vi får väl se, jag lämnade mitt telefonnummer och än har ingen ringt. Under resten av promenaden var det en Hundtant som noga såg till att ha kontakt med Benz vid varje hundmöte. Annars är Benz en klippa. Smart och nyfiken och trevlig mot folk. Idag har han dessutom sökt extra kontakt med just mig. Han är ett läkande balsam i min sargade själ. Lite lagom kaos är alltid nyttigt, det vet varje...

Läs mer

Vi går vidare

Skrivet av den okt 17, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 3 kommentarer

Testade första steget i ”tresekundersregeln” i dag. Varje gång Benz stirrade på en annan hund (och det gjorde han) kastade jag köttbullar på honom. Enligt teorin kan inte en hund vara arg och äta samtidigt, man betingar en annan känsla. Och det fungerade verkligen! Den hygglige ”lilla Blå” fungerade efter den teoretiska modellen.Han fattade snabbt och bara efter ett litet tag  vände han sig av sig själv för att se om inte stirrandet gav en köttbullsutdelning. Det gällde både på klubben och hemma, då min labbeägande väninna kom på besök. Låter lite för bra, men jag tänker fortsätta. De delar av familjen som träffat honom säger: ”vilken superhund!” Och det är han nog. Ännu har vi inte kommit varandra inpå skinnet. I mitt fall för att Maro är för nära, jag saknar honom hela tiden. I Benz fall för att jag tror att han aldrig varit någon närmre än sig själv. Han gillar det mesta men älskar ingen. Hans namn ”Lonley Ranger” stämmer bra, tror jag. Det innebär inte att han verkar olycklig, bara att han lever efter devisen ”wherever I lay my hat is my home”. Jag lever upp i alla fall. Vi går långa promenader och båda njuter av skogen och hösten. Benz är exakt vad jag behöver just nu. I morgon träffar vi sökgänget, vi börjar väl från början med vindövningar. Tror att han kommer att bli en bra sökhund, tänker träna in rullmarkering i stället för skallmarkering( som jag egentligen föredrar). Hans skall är ganska gällt och kan bli svårt för en äldre kvinna (= jag) altt höra på avstånd. Jag har beställt tid för en hälsokontroll på onsdag. Verkar som om just onsdagar är ödesdagar. Benz verkar frisk men jag vill ha ett proffsutlåtande. Av allt jag tänkte på då jag köpte Maro var hälsan det sista. Aussien är en frisk ras, i alla fall var det det vi trodde. Nu vet jag bättre och nu vill jag göra vad jag kan för att inte råka illa ut...

Läs mer

Vi har det bra, Benz och jag.

Skrivet av den okt 15, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 0 kommentarer

Han trivs, den ”lilla blå. ” Han gillar tydligen att vara ensamhund och stå i centrum. Jag trivs jag med. Vi går långa promenader och tränar allt möjligt. Det visar sig att jag, den lata kvinnan i mogen ålder, är svältfödd på vanlig hederlig råtäning! Jag tyckte om att ta Benz med mig på klubbens onsdagsträning och konstatera att han var BRA. Som om jag bidragit till det. Nej, jag måste erkänna att hans matte,Anna, har gjort ett bra jobb. Jag saknar Maro när jag hinner. Benz har sina behov av uppmärksamhet så jag kan inte sitta och grubbla alltför länge. I mitt fall är det läkande att ha en annan hund att koncentrera mig på. Det är till och med så att jag  skiter i finanskrisen. Jag tror att jag delar den känslan med många. Låt elefanterna dansa säger jag, själv är jag upptagen med att jobba och leva i min lilla hörna av världen. Där är mötet mellan Benz och mina barnbarn mycket viktigt, kanske får det ske i helgen. Sen är det en ordentlig veterinärkoll som gäller. Jag vill inte stå inför rygg/ ledproblem igen. Jag kommer aldrig i mitt liv utsätta någon hund för det jag utsatte Maro för. Jag struntar i alla sk. prognoser, en hund måste få gå smärtfri genom större delen av sitt liv och så är det bara!  Tycker...

Läs mer

Livet går vidare. Väl?

Skrivet av den okt 13, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 4 kommentarer

”Lilla Blå” har nog haft en spännande dag. Runt vårt hus vimlar det av KANINER!!! ”Lilla Blå” var extatisk! Intressant, tyckte han, minst sagt. Så kom delar av min familj och hälsade på. In klev de, och det var också en intressant händelse. Han verkar så trygg på något vis. Kul med folk, kaniner och allt annat som är nytt. Och han är väl uppfostrad, inte alls bortskämd som Maro. ”Behåll det så!!!” sa min väninna Marianne när jag berättade det. Hon har aldrig gillat att Maro fått göra lite hursomhelst. ”Lilla Blå” har ännu inte visat några särskilda jobbigheter. Vi har inte stött på det som tydligen är hans Akilleshäl, främmande hundar. Han är inte särskilt social egentligen, men är fullkomligt orädd för folk, i alla fall min storvuxne son och hans sambo. Han leker och samarbetar med vem som helst, vilket ju egentligen inte innebär att han fäster sig vid någon. Han verkar vara sig sjäv nog på något vis. Respektlöst har han tagit sig an alla Maros kvarglömda leksaker. Det är bra, själv har jag nästan givit dem helig status. Just nu känns det som att han kommit för att stanna. Jag vill bara att han ska möta mina barnbarn först. Det måste fungara utan minsta tvekan. Vad gäller hundaggressiviteten som hans matte fann så jobbig  får jag se om det går att få honom tänka om. Jag ska försöka med ”tresekundersregeln” dvs att han får titta på den andra hunden i tre sekunder, sen ska han titta på mig. Yrsa, hundpsykologen säger att det antagligen fungerar. Ska bli spännande att se om det går. En utmaning, det är det mitt i övrigt sorgsna hjärta behöver. Hjärta förresten, det är fortfarande slitet ur kroppen. I dag har Benz och jag  bara umgåtts och jag har klickat in honom. Han matte hade redan gjort det, och använt det i några lydnadsmoment, så det var bara en liten reminder. Vi har också börjat med de första stegen i ”backa” Han verkar villig att lära sig och det är kul att träna igen. Längtar redan till onsdag då vi ska träna på klubben. Har anmält oss till KM i början av...

Läs mer