Inlägg gjorda i december, 2008

Här vilar inga halta löss!

Skrivet av den Dec 31, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 0 kommentarer

Hältan gick över igen. Ska inte ta vid mig så. Vi kom just in, en av oss med en jättelång tunga, den andra med röda kinder. Vi tränade uppletande och lite lydnad. Båda har lika kul, det är en välsignelse med en hund som verkligen vill jobba i alla lägen. Pratade med hans gamla matte Anna häromdagen. Vi pratade om snö och draghundar. Jag berättade hur jag saknade den där känslan då man tolkade efter hundarna, den där hisnande känslan av att nu går allt åt skogen. Det var som att åka berg- och dalbana, fullt ös medvetslös, liksom. Anna berättade då att Benz älskar att dra. ”Ja, höger och vänster kan han ju, ja så sakta och stanna förstås” Finns det något den hunden inte kan? Jag får reda på nya kunskaper hela tiden. Önskar jag hade råd att köpa en kärra till honom så han åtminstonde kunde följa med och handla. Vi får väl se när jag blir rik en dag. Nu ska vi fira nyår. Jag ser verkligen fram emot det nya året, jag tror det blir ett bra år. Trots finanskrisen. GOTT NYTT...

Läs mer

jul och hälta

Skrivet av den Dec 26, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 3 kommentarer

Maros syster, Chenin var här en dag. hemes lysande, galna blick var Maros, de två var lika redan från början. Hon är så härlig, en optimist och livsnjutare i varje hårstrå. Matte Camilla och jag lade spår åt varandra och båda hundarna hade en härlig stund, liksom vi tvåbeningar för övrigt. Chenin och Maro. Två syskon som följts åt sedan vi hämtade dom. Vi åkte tillsammans hem med valparna när de var små och vi har haft tät kontakt sedan dess. Så mycker vi delat, och delar. Jag älskar den hunden, hennes livsglädje, engagemang ( vare sig det gäller spår, lydnad eller att sätta andra hundar på plats). Vissa hundar är nära helt enkelt och Chenin är en av dem. Men Benz då? OK. Sanningen i vitögat. Han haltar. Benz, tröstaren, Lilla Blå. Han med prickarna, haltar. Hevetes skit, hunden haltar på ett framben. Han har gjort det vid ansträngning hela tiden, men jag har inte ”sett” det. Jag vill inte dettta. Annars har han tagit julstressen med Benzianskt lugn.Händer inget, dvs har ingen tid med honom, sover han. Händer det att vi tränar eller så är han med till 100 %. Jag börjar tycka om. Han trivs, det ser jag. Jag förhärdar mig och kallar honom hunden eller djuret. Sanningen är att jag är så tacksam för att han finns. Och jag ser att han är underbar. Jag börjar tycka om, mer och mer. Ska kolla hältan så fort helgerna är över. I övrigt tycker jag att julen är en konstig tid. Människor stressar runt och far omkrimg, alla vill vara andra till lags. Själv firar jag solens återkomst, från och med nu kommer dagarna att bli längre och ljusare. Hurra för solen och GOD...

Läs mer

Tankar

Skrivet av den Dec 18, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 0 kommentarer

”Han är så stillsam, ” sa svärdottern, som kombinerade tvättstuga med hundpassning. ”Han är annorlunda när du inte är hemma! ” ”Nej, han är så stillsam när inget händer”, svarade jag. Och så är det. Benz sover om inget är på gång. Han gör inget väsen av sig alls. Jag har sagt det förut, jag har aldrig haft en hund som sover så. Ibland snarkar han, ibland drömmer han mardrömmar och skäller, morrar eller till och med tjuter. Just nu vill han sova på älsklingsplatsen, den uppbäddade bäddsoffan.   Där brukar sonen och svärdottern sova när de är här, och det är upptaget i kväll. Benz vankar runt lite, det är hans favoritsovställe. Väninnan ringde. Hon med Aussietiken. Hon tänker skaffa en valp till. ” Den liknar Maro” sa hon och det smällde till i själen. Igen. Maro, hunden med det spektakulärt vackra huvudet. Jag är så jävla skör fortfarande, och  jag kämpar så. Hoppas Benz orkar vänta lite till. Benz, som bara gör så gott han kan och som vill bli älskad. Som alla andra kännande varelser vill. Har så många vilsna, tilltufsade och ledsna själar runt mig för närvarande. Jag känner mig tacksam för att jag själv efter omständigheten mår bra och orkar stödja, i alla fall till viss del. Själv har jag både mänskliga och hundliga( tack igen, Lilla Blå!) skuldror att luta mig mot. Visst behövs det medkännande i en ibland hård värld? Mitt i alla tankar kom sonen hem. Lite full så där, julbord! Benz förvandlades i ett trollslag. Fram kom väl en härlig leksak och leken började, Vild och glad, ivrigt skällande. Efter en stund vill sonen vill sova, icke Benz. Fundersamt står han där med sin leksak. Den hunden gillar verkligen män! Ja, somliga av oss gör...

Läs mer

Inspirationsdag!

Skrivet av den Dec 14, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 0 kommentarer

Var på adventskonferens ang, farliga hundar igår. Jag satt där hela dagen och njöt av det ena föredraget efter det andra. David och Maria Selin anordnade sin åttonde konferens och med sedvanlig elegans serverade de Sveriges grädda på området. Välbesökt var det också: ca 300 personer. De hade till och med lagt in en politikerdebatt någonstans i mitten Jag har ingen aning om hur de lyckades med det, faktum var att det på scenen satt en representant för alla riksdagspartier utom centern. På själva Lucia!! Intressant debatt blev det, ledd av en formidabel samtalsledare. Politikernas relativa okunnighet på området lös igenom. Inte hos alla, men hos en del av dem, särskilt kommunalpolitikern från Norrköping.Samtalsledaren avslutade debatten med att säga: ”vill ni politiker veta något är det bara att fråga. Här i rummet finns den kompetens ni i så fall behöver!” Jättebra! Idag har jag slöat hela dagen som en slags motreaktion på gårdagen. Vill så mycket och har så många idéer att jag måste vila lite. Och julstädningen får nog vänta lite till. Jag kelar heller med ”Lilla Blå” faktiskt och det är ju några dagar kvar till...

Läs mer

Lite av varje

Skrivet av den Dec 12, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 0 kommentarer

Det finns dagar då självhatet står som spön i backen. I bland beror det på yttre omständigheter som ett dåligt jobb eller en kass relation. En av mina bästa vänner hade det så. Hennes jobb på det stora företaget höll på att kväva henne totalt, utbrändheten låg så nära att det var skrämmande att se. Omstruktureringar, inkompetens bland makthavare inom företaget, och en kompakt oförmåga att ta till vara det kunnande som min väninna besitter gjorde henne så pass sjuk att hon till sist inte hade annat att göra än att koncentrera sig på sin hälsa. Som vän känner man sig så maktlös. I dessa tider är ett fast jobb ändå ett jobb, även om det vidriga ordet utanförskap  inte alltid bara existerar i arbetslöshetstider. Utanförskap finns minsann då och då på en arbetsplats också! Jag träffade min väninna häromdagen. Hon såg strålande ut! Hostig och förkyld, men med hoppfulla, glänsande ögon, fyllda av framtidstro! Hon hade sagt upp sig! Hon vågade ta sig ur en omöjlig situation och utan några garantier tror hon på sin egen förmåga så pass att hon vet att det kommer att gå bra för henne. När jag gratulerade henne för hennes mod sa hon: ”Jag ser det inte som mod, jag ser det som min enda möjlighet att överleva.” Jag tror att hon inte bara kommer att överleva, hon kommer att verkligen leva också. Åh! Jag är så glad för hennes skull. Det kostar att fatta sådana stora, livsavgörande beslut, men när man väl fattar den så är det som om det uppstår en hel mängd nya fantastiska möjligheter. Jag tror att hon kommer att möta en Benz, just när det är som tuffast. Rätt var det är så bara står det en ny,  fyrfotad möjlighet i skimrande blått! Benz har det bara bra, även om jag tror att jag duschar sönder hans vackra gråblå päls. Ute är det en enda lervälling var jag är går och han är mestadels helt svartgrått lerfärgad på ben och mage när vi går in. Tur att han inte är större, han går precis in i duschkabinen. Precis när han har torkat är det dags för nästa promenad. Längtar till den 22:a Då är det vintersolståndet och då blir det i alla fall inte mörkare, då vänder det! Fy för dessa hopplösa ”Skånevintrar”! Hade jag velat ha dem hade jag väl flyttat till Skåne! Nu bor jag ju i ett landskap där vi på brukshundklubben hade draghundstävlingar varje vinter när jag började där. Mina två äldsta barn är praktiskt taget uppvuxna i olika pulkor dragna av min Berner sennen eller en av schäfrarna. Mina barnbarn har knappt åkt pulka nerför en backe ens. Ska kanske ta mig i kragen och flytta uppåt landet? En ekoflykting på väg mot snö? Men jag trivs så förbaskat bra på mitt jobb och med mitt liv just nu, det är mycket värt det också, trots mörkret. Det är inte mycket att be för. På med stövlarna och ut i den svarta morgonen! Benz struntar högaktningsfullt i vädret. Han är bara förtjust och mer inriktad på alla kaniner än på vädret. Måste var skönt att inte ha så mycket funderingar hit och dit, utan bara leva på i glada skutt och med en ivrig...

Läs mer