Inlägg gjorda i mars, 2009

Det snurrar på

Skrivet av den mar 24, 2009 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 0 kommentarer

Ibland går livet i turbofart. Var på  fest och träffade broderns Kooikervalp, en ljuvligt söt, ytterst kavat och självständig varelse. Hon sov för sig själv i ett sovrum, skyddad av omtänksamma tvåbenta” föräldrar”. Så vaknade hon, var ute och kissade för att sedan komma  ut bland alla gäster. Hon lekte med det hon fann, och åt det hon hittade. Rädd? Icke sa nicke, den madammen behöver nog inte skyddas alltför mycket. Så åkte jag till Skåne i helgen, till Yrsa, hundpsykologen som har firman Hand med Hund. Det gällde en instruktörskurs och jag hade etologidelen. Jag lär mig hur mycket som helst av Yrsa, hon arbetar så häftigt kognitivt. Hon struntar fullkomligt i om problemhundens ägare gjort fel eller om uppfödaren misslyckats. Hon gör allt för att lösa problemet och har en hel mängd knep för att lyckas. Benz var hos sonen på en minisemester under tiden. Jag fick ett MMS av svärdottern och ett samtal från sonen som talade om att Benz hade det bra. Sonen och svärdottern  gillar honom verkligen.  Lilla Blå är jättetrött men nöjd efter sin lekfulla vistelse hos dem. Den som inte alls uppskattade det hela var sonens katt,  Ernst: ”Det är lite spänningar i luften” sa sonen när han ringde. Som hund och katt alltså. Äntligen träffades vi i min alldeles nybildade kvinnliga kompetensgrupp! Marianne från vallhundssidan, Bitte från jakt, främst retriversidan, Barbro, som brinner för den vanliga hundägaren och deras hundar , Lena från vall och brukshundklubben , Ancan från brukshundklubben, och så jag. 6 häxor som hoppas på att grytan ska koka. Vi träffades (fem av oss, Ancan var endast nåbar via telefon) kl. 14 och bröt upp c:a 21. Och, mina vänner, jag svär. Det var inte tyst en minut. Alla kände mig från början, men de flesta kände inte varandra annat än möjligen till namnet. Ändå hade vi så mycket gemensamt. Vi pratade om hundars mentalitet, om hundorganisationer, om funktionsprov och om skotträdsla. Vi hängav oss inte en sekund åt det som anses som klassiska kvinnliga ämnen som skvaller elller dylikt. Jag önskar att vi haft en inspelning av hela vårt samtal, jag vet att många skulle velat höra dessa ”snillen som dillar”!Vilken kopmpetens! Vi kommer att starta en hemsida med en blogg. Vårt första och viktigaste ämne blir hundkunskap och mentalietet. Vi kommer inte med svar men väl med frågor.   Det var så underbart kul att få säga exakt vad man tycker om det ena och andra i hundvärlden och upptäcka att man inte är ensam. Vi har alla ägnat många år åt detta och tillsammans har vi haft tusentals hundar mellan våra händer så vi har kanske börjat lära oss något. Fullärda är vi inte alls, det blir man troligen aldrig. Däremot lärde vi oss (i alla fall jag) mycket av varandra. Fortsättning följer! Sa jag verkligen att jag ville ha snö??? Det vill jag inte längre. det är en kvinnas privilegium och rättighet att ändra sig! Nu vill jag ha vår! Jag vill lägga långa, sköna spår! Och Benz vill gå dem. Så är det...

Läs mer

Allt och inget

Skrivet av den mar 15, 2009 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 0 kommentarer

Allt och inget

Jag var på Kooikerklubbens årmöte och höll föredrag i går. En ny rasklubb, nya människor, men någonstans ännu desamma.Entusiasmen inför sin rashistoria, kärleken till hundar och en sann nyfikenhet på allt som har med hundar och göra förenar olika rasklubbar med varandra. Kanske har jag bara haft tur men visst är det annorlunda nu? Förr fanns alltid ”hundkärringarna” av båda könen som ilsket försvarade något och därmed förtystade alla andra i klubben. Det kunde gälla mentalitet till exempel. ”Våra hundar är inte rädda av sig, det är ägarnas fel” kunde det låta, eller ”det enda problem vi har inom vår ras är överarmens vinkel” fast både fysiska och mentala defekter blev allt vanligare inom rasen. Det känns som om det är en annan tid nu. Den öppenhet SKK visar  via rasdata sprider sig, det blir allt mindre vi- och domtänkande bland uppfödare och rasklubbarna öppnar sig för verkliga, kreativa diskussioner. Eller är jag naiv? Kanske blir jag bara inbjuden till rasklubbar där andan håller för en öppen diskussion om hundarnas beteende? Jag gillar verkligen att vara denna spindel, mitt i nätet. En utomstående som med ovetande, opåverkade ögon ser på en ras utan föreställningar om det ena och det andra. Att bara få redogöra för det som sagts och gjorts inom forskarvärlden eller mentaltestvärlden är min roll. Pedagogen helt enkelt. Frågor och slutsatser få andra ta hand om, jag bara förmedlar. En skönt ansvarsbefriad roll egentligen. Brodern ringde igår. Valpen, Della (efter ordet delikat!) är hemma nu. Jag, som levt i över 55 år utan att ha träffat min bror, visste genast: den mannen är förälskad i sin valp! Hur jag vet? Det var så att den första gången vi träffades, min bror och jag, gjorde vi det på en restaurang på Centralstationen i Stockholm. Jag har alltid vetat att han funnits men inte tagit kontakt. Han har inte vetat om mig, bara hört något om nån flicka- inte vetat om mig egentligen. Jag ringde och sa: ”hej, jag är din syster” Han svarade ” Hej- när kan vi träffas?” Vi träffades och det sa ”KLICK” Det finns en förståelse mellan oss som är total.  Jag är så tacksam för det. Att sen hans fru är underbar är ett ytterligare släktbonus. Nå, nu har han en valp som biter friskt i hans händer, kissar på ställen man tror är omöjliga och hatar halsband och koppel. Helt OK alltså. Fick ett förhandsex. av min senaste bok. Kul, men ändå. Det innebär en hel massa. Jag måste uppdatera min hemsida. Den hemsida jag inte rört vid sedan den dag den gjordes. Det är Maros och min hemsida. Och min senaste bok är min och Maros sista bok. Låter det fånigt? Kanske det, men just den hunden har funnits så nära mina fötter och i mitt hjärta i allt jag skrivit. Han genomsyrar mina senaste böcker och detta är en av de senaste bilder som tagits av honom: Maro och jag. Jag kommer aldrig mer att avsluta en mening med de orden. Jag säger som jag brukar, det är tur för mig att ”lilla blå” , underhunden Benz, finns. Han är...

Läs mer

Olikheter

Skrivet av den mar 9, 2009 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 0 kommentarer

Vi vilar Benz och jag. Det beror på att det faktiskt finns fyrbenta kanonkulor. Vi träffade dem i helgen. De går under det förädiskt enkla namnet Bostonterrier. Jag hade föreläsning om mentalitet  på Bostonterrierklubbens årsmöte. Det kändes kul som vanligt att sätta sig in i en annan ras än de välkända. Det var en upplevelse minsann. De bostonterriers jag träffat tidigare har varit livliga men uppträtt en och en. Det var annorlunda i helgen, det är allt jag kan säga. Efter föreläsningen skulle det bli middag. Innan själva måltiden blev jag bjuden på en stilla (trodde jag!) whisky.  Rätt som det var satt jag i en soffa med denna gudadryck i ett plastglas. Det visade sig att jag satt i ett slags levande bollhav. Runt mig virvlade, skuttade och flög diverse svartvita små terrorister. En av dem, en tik med det  milda namnet Penny, flög rakt upp i ansiketet med en hårdhänt kyss som mål. Mellan henne och mitt ansikte befann sig mitt whiskyglas. Gudadrycken skvätte över hela mig. Folket i rummet log vant. ”Tur det inte var varmt kaffe eller så” sa de, och man förstod att detta var en vardaglig händelse i en bostonterriers ägares vardag. Det fick mig att tänka på alla de olika kulturer man möter då man, som jag , hoppar mellan olika hundklubbar. Jaktklubbarna, speciellt retrivers, är män och kvinnor i praktiska men svindyra, helst gröna kläder. Männen röker pipa, troligen är de de sista i hela Sverige som gör det. Är det retrivermänniskor så har västen en ficka baktill där de rätt som det är drar fram det ena döda djuret efter det andra. Där finns plats för allt från kråkor till harar. Inte ens i den vildaste mardröm skulle de tänka sig att en hund kunde knuffa ut en enda droppe whisky. Kommer man så till Bostonterrierägare är alla praktiskt klädda i vanliga jeans och hundjackor. Enkelt och praktiskt men med ett bostonterriermärke på allt till och med på trosorna! Alla plagg kan tvättas utan att förstöras och man förser sig med stora buteljer av det  man dricker, mycket går nämligen till spillo! Bruksmänniskor är av två slag, de som tränar hund och de som pratar om det. Hundtränarna har varma kläder med stora fickor där alla bollar och allt godis får plats. Bilarna är fyllda av prylar och hundarna äger en smärre förmögenhert i specialkost och värmande täcken. Whisky dricks på läger, efter träningen, när hundrana är dödströtta och vill vara i fred. De som pratar i stället för att träna förekommer på möten och klär sig som affärsmän. Kvinnorna har strikta men eleganta byxresser och männen har kostym. Whisky spills aldrig ut! För det mesta tycker jag att sådana tankar är kul, men ibland blir jag orolig. Vi kommer så lätt långt ifrån varandra när vi grupperar oss, trots att vi i grunden är ganska lika. Som hundmänniska tycker vi väl att själva hunden är viktigare än den ras den tillhör. Eller? Tänker mycket på den kvinnliga kompetensgrupp jag håller på att bilda.Nästa vecka träffas vi för första gången. Jag vill så gärna att det blir en grupp som har ett budskap. Som påvisar svagheter och kommer med förslag om förändringar inom olika ”hundvärldar”.  Ska presentera oss så fort vi träffats. Ifall någon undrar. Vi tränar lite försiktigt en konst, Benz och jag. Irene skrev: ”go for it girl” och jag tänkte ”varför inte.” Kanske blir det en liten uppvisning i freestyle så småningom. När ska jag orka gå in på min egen hemsida? Borde ändra en hel del. Ta bort Maro. Sätta in att min senaste bok kommit ut nu. Kan inte ännu. Men borde.  Det får bli en annan...

Läs mer