Allt och inget

Skrivet av den mar 15, 2009 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 0 kommentarer

Jag var på Kooikerklubbens årmöte och höll föredrag i går. En ny rasklubb, nya människor, men någonstans ännu desamma.Entusiasmen inför sin rashistoria, kärleken till hundar och en sann nyfikenhet på allt som har med hundar och göra förenar olika rasklubbar med varandra. Kanske har jag bara haft tur men visst är det annorlunda nu? Förr fanns alltid ”hundkärringarna” av båda könen som ilsket försvarade något och därmed förtystade alla andra i klubben. Det kunde gälla mentalitet till exempel. ”Våra hundar är inte rädda av sig, det är ägarnas fel” kunde det låta, eller ”det enda problem vi har inom vår ras är överarmens vinkel” fast både fysiska och mentala defekter blev allt vanligare inom rasen. Det känns som om det är en annan tid nu. Den öppenhet SKK visar  via rasdata sprider sig, det blir allt mindre vi- och domtänkande bland uppfödare och rasklubbarna öppnar sig för verkliga, kreativa diskussioner. Eller är jag naiv? Kanske blir jag bara inbjuden till rasklubbar där andan håller för en öppen diskussion om hundarnas beteende?

Jag gillar verkligen att vara denna spindel, mitt i nätet. En utomstående som med ovetande, opåverkade ögon ser på en ras utan föreställningar om det ena och det andra. Att bara få redogöra för det som sagts och gjorts inom forskarvärlden eller mentaltestvärlden är min roll. Pedagogen helt enkelt. Frågor och slutsatser få andra ta hand om, jag bara förmedlar. En skönt ansvarsbefriad roll egentligen.

Brodern ringde igår. Valpen, Della (efter ordet delikat!) är hemma nu. Jag, som levt i över 55 år utan att ha träffat min bror, visste genast: den mannen är förälskad i sin valp! Hur jag vet? Det var så att den första gången vi träffades, min bror och jag, gjorde vi det på en restaurang på Centralstationen i Stockholm. Jag har alltid vetat att han funnits men inte tagit kontakt. Han har inte vetat om mig, bara hört något om nån flicka- inte vetat om mig egentligen.

Jag ringde och sa: ”hej, jag är din syster” Han svarade ” Hej- när kan vi träffas?” Vi träffades och det sa ”KLICK” Det finns en förståelse mellan oss som är total.  Jag är så tacksam för det. Att sen hans fru är underbar är ett ytterligare släktbonus.

Nå, nu har han en valp som biter friskt i hans händer, kissar på ställen man tror är omöjliga och hatar halsband och koppel. Helt OK alltså.

Fick ett förhandsex. av min senaste bok.

bild

Kul, men ändå. Det innebär en hel massa. Jag måste uppdatera min hemsida. Den hemsida jag inte rört vid sedan den dag den gjordes. Det är Maros och min hemsida. Och min senaste bok är min och Maros sista bok. Låter det fånigt? Kanske det, men just den hunden har funnits så nära mina fötter och i mitt hjärta i allt jag skrivit. Han genomsyrar mina senaste böcker och detta är en av de senaste bilder som tagits av honom:

bild-2

Maro och jag. Jag kommer aldrig mer att avsluta en mening med de orden.

Jag säger som jag brukar, det är tur för mig att ”lilla blå” , underhunden Benz, finns. Han är toppen!!

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *