Om att våga drömma

Skrivet av den aug 26, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 0 kommentarer

På en kurs om hundars mentalitet visade jag tyvärr dvd: n från Maros MH. Långt ifrån hans haltande, nedstämda gång idag. Tänker efter det mycket på drömmar och verklighet. Jag minns den där dagen,minns Maros liv och lust. Det får mig att fundera över många olika aspekter om mina dömmar överhuvudtaget.

Varje valpköpare som på något sätt kommit i kontakt med någon som helst form av tävlingsverksamhet när en dröm då man köper en valp. I mitt fall hoppades jag på en hund som : 

1. Är  skottfast alldeles av sig själv efersom skott förekommer i alla klasser i de tävlingar jag tänkte mig. (Nejdå, tävlingarna har inte med jakt att göra skotten är en gammal kvarleva från den tid hundar spelade roll inom försvaret.

2. Kunde gå på alla fyra benen hela sitt minst tolvåriga liv. Det var inte ens något jag funderade över, det trodde jag var självklart.

3. Som ville arbeta hela tiden bara för att arbete är underbart.

Detta blev verkligheten.:

1. skotträdlan som Maro visade sig ha var en utmaning. Träning var nyckeln och jag fick många råd. Slutsatsen var dock alla misslyckande var mitt eget fel. De jag frågade sa:” – om du bara inte… ”eller ”om du bara …..” Efter den salvan kom en hel del råd, det ena konstigare än det andra. Ett vanligt råd var: ” Ta bort honom( eller placera om honom) livet är för kort för en dålig hund.!

För Maros och min del gick  det ganska bra, vi hade en ängel som hjälpte oss och Maros rädsla blev efter några år i alla fall hanterlig.

 2. Att gå på fyra ben. Den drömmen formulerade jag inte ens, jag tog den för självklar. Så var det inte. Maros korsband höll inte för vardagliga aktiviteter. och det visade sig att även detta var mitt fel: Det var skrämmande likt skotträdslan. Även nu, efter ett halvt år av träning och  då jag följt varje råd jag fått är det mitt fel. Jag har gjort alla övningar med precision,men ändå får jag dåligt samvete.

Återigen låter det: ”om du bara…” eller ”om du bara inte… ”

Vad jag gör så blir det fel. Jag har till och med hört ”olika skolor” som sagt: ”jag vet ju inte vad din sjukgymnast sagt men jag tycker att…”. Och så har jag fått välja. Igen. Jag kan inte mycket om fysiologi, muskler eller ben. Jag vill bara veta EXAKT vad jag ska göra för at det ska bli som bra som det kan. Snälla experter, håll era interna stridigheter inom gruppen, blanda inte in mig!

3. Den tredje önskan: att han skulle vilja arbeta. Det är det ironoiska i det hela, den önskan infirades. Tyvärr. Maro vill arbeta, han vill springa i minst 60km/ timmen för att samla ihop får, han vill skälla ut en ko som står fel, Han vill gå ett flera timmar gammalt spår eller leta reda på människor som gömt sig på en sökbana. Dessutom älskar han att lära sig ”konster ”antingen det gäller att krypa eller att klättra på stegar. Det är inte något som helst fel på lusten, felet ligger i hans fysik. Örat är för känsligt för skott och hans knän håller inte.

Hans uppfödare har ingen skuld i detta. Hon vet vad som krävs för att alla bitar ska stämma.Vems fel är det då? Jag vägrar att ta något som helst skuld. Jag tror inte heller att det är ett illvilligt öde. Jag tror att allt hör samman, att vår tids utseendefixering med dessa evinnerliga utställningar som urval inom hundavel.

Min GUD Maro är så vacker, han har varje vitt tecken på rätt ställe etc. etc. MEN HAN KAN INTE GÅ PÅ SINA BEN!!.

Hör mig alla, snälla, lyssna på en gammal visdom: döm inte hund efter håren. Döm en arbetande hund efetr insats och inte annat. Snälla. Arbetande hundar behövs, och , återigen: vid min Gud, det är rent och skärt djurplågeri att ge en varelse all mental kapacitet och inte samtidigt ge de fysiska möjligheterna,. Det finns inget paralympics för hundar som kan/ vill mycket mer än kroppen tillåter.

Slutsats: Maro- jag är så jävla ledsen.

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *