Vad är Rage?

Vad är Rage?

År 2009 utkom min bok” Hundars rädsla och aggressioner” Efter det har jag kommit i kontakt med många ledsna hundägare. Jag är etolog, och ingen problemhundslösare, men har hjälp till med råd och dåd i de fall jag kan, annars har jag slussat dem vidare till veterinärer eller bra tränare. Ibland skulle jag önska att jag hade kontakt med en bra människopsykolog som var specialist på skuld, för samtliga ägare säger saker som ”jag vet att jag gjort fel”. De ser på olika fixarprogram på tv och tror på fullt allvar att hunden inte har en egen personlighet, utan att alla oönskade beteenden som ex. aggressivitet är ägarens eget fel. Den skuldbeläggningen och den överdrivna tron på att det finns ett Quick fix för alla konstigheter en hund kan göra är i mitt tycke förödande. Skuld är verkligen inte en särskilt konstruktiv känsla.

En fråga jag ofta får är om överdriven aggression och om den sjukliga aggressivitet som kallas ”Rage” För att travestera titeln på en film känns det ibland som om ”alla talar om Rage”. Begreppet myntades av psykologen Dr Roger Mugford I USA. Han arbetar med beteendeterapier tillsammans med veterinärer. Han har bl.a. tagit fram den Haltigrimma (en nosgrimma) som hjälpt många ägare att hålla en alltför utåtagerande hund. Trots sin långa erfarenhet av problemhundar fanns det hundar som han bedömde som obotbara.  Genom att låta neurologer studera dessa sällsynta hundars hjärnor fann man förändringar liknande dem vid epilepsi.  Mugford beskrev det som ”En epileptisk sjukdom som påverkar hundens känsloområde” och kallade tillståndet för rage eller idiopatisk aggression. Under 1970- 1980talet undersöktes rage och då blev det också ett slags modebegrepp för allehanda typer av aggressioner.

Rage är mycket likt ett epileptiskt anfall, och hos några hundar har man kunnat ge epilepsimedicin och få bort anfallen. Men hundarna är så pass olika och anfallen är så oförutsägbara och mycket våldsamma att avlivning är det vanligaste slutet för ragehundar.

Det finns några gemensamma symtom hos ragehundarna:

  • Inget identifierbart stimulus.
  • Intensiva, explosiva och mycket aggressiva utbrott
  • Pupillen är starkt utvidgad och ögonen har en speciell, glasartad blick.

Attacken kan vara riktad mot någon i familjen, en annan hund eller vad som helst. En hund, en sheltie, kastade sig upp emot väggarna och bet i listerna eller mot tapeten under avfallen, en annan bet sin matte hämningslöst men ingen annan. Anfallen kan komma när som helst. Många hundar sover, för att plötsligt vakna i ett anfall.

Ett exempel på hur det kan se ut i en vardagssituation är följande: Familjen har två hundar av en storvuxen brukshundras. Familjen har varit på promenad med hundarna och sitter i vardagsrummet och dricker eftermiddagskaffe tillsammans med goda vänner. Matten sitter i en fåtölj intill den yngre hunden, som vid tillfället var drygt ett år. Plötsligt vaknar han i en regelrätt attack. Han flyger upp och matte får tag i halsbandet. Hon upplever att attacken är riktad mot den andra, sovande hunden.  Matte får ut den rasande hunden i hallen och stänger in honom där.

I andra fall har det inte gått lika bra. En liten flicka blev biten av familjen cockerspaniel i ett anfall. Hunden bet hål på pulsådern i handleden och det kunde ha slutat riktigt illa. Flickan är nu vuxen och hon minns ännu den fullkomligt tomma blick hunden hade. ”han såg helt galen ut” berättar hon. Efter anfallen är hundarna ofta trötta och sover djupt. I fallet med brukshunden snarkade han, något som han aldrig gjorde annars. Då hundarna vaknar är en del lite dämpade och oroliga, med de flesta är som vanligt igen. Teorierna om orsakerna till rage varierar mellan olika författare. Eftersom det är vanligare i en del raser och inom vissa linjer vet man att det i vissa fall finns en genetisk orsak. Precis som epilepsi kan rage också orsakas av andra typer av hjärnskador.

Två raser som tyvärr drabbats av rage är cocker- och springerspaniel, särskilt inom utställningslinjerna.  Fenomenet kallas till och med för Springer Rage Syndrom eller cocker rage. Detta är ganska orättvist, rage förekommer även i andra raser. Några som nämnts är berner sennen, rottweiler, schäfer, lhasa apso, bullterrier, golden retriever, papillon, border collie med flera.  I några fall har man lyckats kartlägga ursprunget. Inom rasen cockerspaniel är det vanligare att solidfärgade, helst röda, drabbas än att flerfärgade gör det. Det har lett till att en del tror att det är färgen i sig som på något sätt är kopplat till rage. Resonemanget faller då man kan konstatera att rage förekommer hos många olika raser, med olika färger. I en studie från Kanada där man studerat cockerspaniel anser forskarna snarare att det beror på att en viss färg kan ha en viss hund som upphovsman, En populär hane kan ha en vacker, åtråvärd färg samt anlag för rage. Genom den tyvärr så vanliga inaveln (vare sig man nu kallar det linjeavel eller inte) kan såsmåningom rage uppträda inom en ras eller rasvarient med en alltför smal avelsbas.

De kanadensiska forskarna tror att rage hos cockerspaniel är en ovanligt svårartad form av dominansaggression. Många av ragehundarna de har studerat har också varit aggressiva vid hantering eller andra former av krav.  Andra forskare ser ingen koppling mellan rage och andra aggressioner. Det verkar som om ragehundar annars är som vilka hundar som helst. De kan mellan anfallen, vara trevliga, problemfria och harmoniska hundar.

En hund som visar aggressivitet brukar börja med att morra. Så visar de tänder, uttrycket i ansiktet är klart avvisande, liksom kropsspråket. Aggressionen trappas upp, morrande blir kraftigare och tills sist kan hunden attackera. Det är den vanligaste beteendekjedjan, men en del hundar går från noll till hundra direkt. Den typen av hundar misstags ibland för ragehundar, men är det i själva verket inte. Det finns något hunden ser, hör eller känner och som den reagerar på. I och med att det finns en utlösare blir beteendet begripligt om än överdrivet, och har inget med rage att göra.

Tidigare brukade hundar med överdriven aggressivitet avlivas, särskilt om hunden bet någon inom familjen. Det fanns ett tabu för hundar. Att hunden nafsade däremot fick man stå ut med. Min egen sheltie bet mig vid ett par tillfällen då jag var liten. Mamma reagerade inte med annat än frågan ”vad gjorde du med hunden då?” Det förväntades att hundar faktiskt kunde nafsa ifrån sig om de hade goda skäl till det. Däremot tolererades inte att hundar verkligen attackerade människor.

Numer är vi inne i en tid då vi genom terapier försöker träna bort aggressivitet. Det  lyckas i många fall, men inte alltid, och i den av pressen uppmärksammade statistiken från Socialstyrelsen kan man se en ökning bara av vård p.g.a. hundbett bara under ett decennium. Det är fortfarande oerhört få människor som blir inlagda på sjukhus p.g.a. av hundbitskador. Av 100 000 människor är det c:a 3 stycken. Men man kan ändå fundera över följande siffror. 2001 var det 2,09 män och 2,80 kvinnor av 100 000 som vårdades minst ett dygn. 2010 är siffrorna 2,97 resp. 4,08. Så för kvinnors del är det alltså en ökning på nästan 50 %. Vårdtiderna har också ökat vilket visar att bitskadorna är allvarligare. Återigen är det skillnad mellan könen. För män är ökningen marginell, från 6,64 dagar till 6,85. För kvinnors del är det en ökning från 6,94 till 14,47, alltså en fördubbling! Även om det är få personer som drabbas borde de dramatiska siffrorna undersökas närmre. Frågor som okunniga hundägare, felaktiga träningsmetoder, olämplig avel, eller olyckliga blandraskombinationer borde belysas och undersökas närmare.

Här följer två exempel på överdriven aggression.

På en test (korning av äldre modell) flög den uppstoppade overall som vanligen kallas ”dumpe” upp inför en dobermanhane. Momentet är  till för att se hur en hund reagerar vid en plötslig, överraskande händelse. Hunden flög på overallen, slet ner den och högg i den upprepade gånger. Han var helt okontaktbar och faktum var att mungiporna skummade av fradga (något som jag innan denna händelse antog var en skröna). Han var fullkomligt rasande och ägaren fick släpa honom därifrån innan han lugnade sig. Bland den chockade åskådarna fanns även den tämligen nyutexaminerade figurant som skulle agera mot hunden senare under testen. Som alla kan inse var han tämligen blek. Vi såg till att hunden hölls stadigt och forsatte testen. Men hunden visade ingen aggression överhuvudtaget, inte ens när de fruktade spökena kom i slutet av testen.. Den hunden hade en okontollerad och överdriven aggression just vid överraskningar, Han bedömdes ha mycket stor skärpa och med kvarstående aggressivitet, något som naturligtvis gjorde att han inte kunde bli godkänd på korningen.

Ett annat exempel är rottweilertiken Rosa, som jag träffade på ett läger. Lägret riktade sig till dem vars hundar hade svårt vid hundmöten. Rosas ägare, ett trevligt par i yngre medelålder, hade ganska tidigt upptäckt att Rosa hade problem då de mötte hundar. Det är deras första hund, så de är ganska oerfarna men mycket ambitiösa. Rosa är en öppen och trevlig hund mot människor. Hon hälsar med varma, goda ögon och fullkomligt avslappnat. Hennes aggressivitet riktar sig endast mot hundar, särskilt små hundar.

Vid ett av hennes utbrott stod jag rakt framför henne och såg exakt hur hon såg ut. Hon stod med sin husse vid sidan om en liten gångväg. Som tur var hade hon fått en nosgrimma och dessutom ett vanligt koppel och halsband. Hon var helt avslappnad. På vägen passerade en västgötaspets och Rosa blev rasande. Hon gav ingen varning, gjorde bara en regelrätt attack. Eftersom jag såg hennes huvud såg jag också det fullständiga allvaret i hennes uttryck. Jag är helt säker på att, om hon kommit lös, hade skadat den mindre hunden allvarligt. Så fort hunden försvunnit var aggressionen helt borta. Den kom igen, senare under dagen. Vi tränade hundmöten och olika kontaktövningar för att stärka relationen och hanteringen av hundarna. Rosa jobbade på, hon är en mycket samarbetsvillig och arbetsglad hund. Hon hade verkligen inte mer problem än andra i gruppen och hon koncentrerade sig hellre på arbete än de andra hundarna. Så kom en ung tjej mot den stora gräsplan där vi höll till. Hon var inte i närheten av Rosa, utan kom bara gående mot planen på c:a 50meters håll.  I koppel hade hon tre små glador bichoner. De skällde inte, stirrade inte och de var långt ifrån Rosa. Rosa bara blixtrade till. Med samma totalt okontaktbara uttryck i ansiktet gjorde hon ett utfall.

Precis som hos dobermannen hade Rosa en tydlig ”trigger” nämligen småhundar. Det finns alltså en anledning till att hon gör som hon gör. Bakgrunden till hennes beteende är ju en annan fråga, man får söka i hennes historia för att försöka kartlägga det. Intressantare är ändå om det går att få henne att sluta. Eftersom man kan förutsäga när det kommer är det träningsbart och man kan kanske hitta tekniker för att hantera det.  Man måste i alla händelser se till att ingen kommer till skada.

Ytterligheterna ”Inga hundar är farliga” är lika fel som ”Alla hundar är farliga”. Det finns farliga hundar! De är sällsynta men de finns och vi får inte blunda för det. De har alltid funnits. Gamla tiders korningsbegrepp där man finner begrepp som aggressiv eller t.o.m. lömsk ger oss en fingervisning att farliga hundar fanns då med.  I moderna tester och beskrivningar utmanas sällan hundarna och det finns heller inte ord för extrema, avvikande beteenden.

Rage låter sig överhuvudtaget inte lockas fram på en test. Där är ägarens berättelse den enda ledtråden, och man måste lyssna på riktigt. Många blir avfärdade och får enkla råd som gäller vanlig hunduppfostran.  Men äkta rage är ett sjukligt tillstånd och det är en veterinär, inte en hundtränare som skall kontaktas. Det är ett mycket ovanligt beteende så många vill inte nämna det överhuvudtaget. Ändå har faktiskt långt fler än jag trodde innan jag skrev min bok erfarenhet av rage. För en del blir det rena ahaupplevelsen och de får äntligen en förklaring till deras snälla hunds explosiva aggressionsattacker.

Vi, som arbetar som hundtränare, uppfödare eller vad som helst inom hundvärlden får inte ”mörka” det som är lite svårt. Vi behöver samarbete och öppenhet inom rasklubbar och organisationer för att behålla det vi har som är bra och förändra det som är mindre bra. Ett bra exempel på vad en rasklubb kan göra visade Springerspanielklubben under 1990-talet. Flera ragehundar föddes. Genom enkäter och öppenhet inom klubben samlades rapporter om hundarna in och deras bakgrund kartlades. Man fann en gemensam nämnare, en hane som då han användes på en viss tiklinje kunde ge upphov till rage. Man undvek efter detta just den kombinationen och löste på så vis problemet. Så ska en rasklubb arbeta!

Ingrid Tapper