Flockliv

Flockliv.

 

Det finns väl få ord som har missförståtts så av oss hundmänniskor som ordet flock. Det har gällt alltifrån att ”man måste hela tiden visa att man är flockledare genom att se till att kuva alla hundar till lydnad” till att ”hundar är beroende av andra hundar därför trivs de bäst o man har flera hundar hemma och de måste få leka med alla andra hundar de träffar.”

Båda dessa ”teorier” har sina brister. Att det skulle vara naturligt att hela tiden hålla reda på och lägga sig i vad andra individer i en grupp gör är inte särskilt ändamålsenligt. Beteenden som kostar extra energi är för dyrbara för de hårda levnadsvillkor vilda djur har och konflikter undviks alltid i det längsta mellan vilda djur. Teorin om den ständigt kontrollerande flockledaren faller därför direkt

Att hundar har behov av att leka med alla de möter är också felaktigt, hundar är inte särskilt sociala egentligen. De är inte lika oss som kan träffa en främling i en tågkupé och ha ett högst personligt samtal under resan för att aldrig mötas igen.

Det är troligen vår förmåga till att samverka och samarbeta med andra människor som givit oss den framgång vår art har, och vi har lätt att bilda nya ”flockar” i snart sagt vilket sammanhang som helst, alltifrån en skolklass, på en arbetsplats eller inom en rasklubb. Det gör att vi gärna tror att det är så det ska vara för hundar också och vi förväntar oss att de kan uppföra sig och trivas med andra hundar när tillfälle erbjuds som på hunddagis eller i hundrastgårdar. Det är en utopi, och många hundar blir direkt stressade av det i stället.

I naturen finns det flera olika flockstrukturer och det intressanta för oss är ju vad hundars inre bild av en flock egentligen är. Redan nu stöter vi på patrull, för forskare vet faktiskt inte riktigt. För att föröka reda ut begreppen kan vi titta på några olika exempel på flockar.

Stim.

Stim är en flock djur av samma art men utan individkännedom om alla andra i stimmet. En del fiskar lever så som exempelvis strömming. Men även andra djur lever i stim. Starar i flockar är egentligen ett stim, liksom gnuer eller renar i stora grupper. De gör allt samtidigt och tillsammans men alla känner inte alla andra. Fördelen är att man har ett bra skydd för rovdjur i ett stim, det är större chans att någon annan blir fångad om man är många.

Harem

Ett harem består av en hane och flera honor. Hanen har egentligen bara en uppgift, att para sig och att se till att inga andra hanar kommer till. Så lever hästar, hjortar, lejon och babianer för att nämna några. Byte av hane är en ganska dramatisk händelse.

Unga hanar kan slå sig ihop i lösa flockar, bortstötta från sina ursprungsflockar. Då en av dem fattar mod och har styrka nog går han in och utmanar ”ledarhanen”. Det blir en kamp på liv och död. Om den nye vinner kampen tar han över alla honor. Lejon och babianer dödar dessutom de ungar som finns, varpå honorna löper om och den nye hanen får snabbt ny avkomma,

Honorna i ett harem har sin egen flockstruktur och leds ofta av den äldsta och klokaste.

Bland elefanter och vildsvin lever inte ens hanen med honorna alls, han lever ett ensamt liv förutom vid parning.

Familj

Familj är en flock där alla är nära släkt med varandra. Så lever vargar och även dingos, som ju faktiskt är vilda hundar. Deras flock är mycket fast och består av ett par, det reproducerande paret, eller alfa- paret som man sa tidigare, och deras avkomma. De enda som inte är närbesläktade är alfaparet, alla andra är ungar till dem och alltså syskon med varandra. Det är därför som det är så viktigt för dem att inte para sig hur som helst, incest är något som noga undviks i naturen p.g.a. inavelsrisken.

För att undvika inavel har vargar olika tekniker. Dels händer det att de yngre tikarna inte löper alls, eller har ofullständiga löp. Om de löper är ofta alfatiken ganska aggressiv mot dem och ser till att de inte får tillfälle till parning. Alfahanen gör på samma sätt med sina söner och aggressivitet och frustration ökar markant under löpsäsongen. Nu löper som tur är vargar och dingos endast en gång om året och ganska synkroniserat, så det hela är över på en eller ett par veckor. Det är för övrigt de enda tillfällen man sett verklig aggressivitet inom flocken i en familj, i övrigt hjälps de åt med allt annat och eventuella konflikter runt mat eller annat löses med små signaler.

Vargar har kommunal fostran, dvs. alla hjälps åt att fostra och skydda valparna. Hanar och tikar har samma uppgifter och lever i en mycket jämnställd tillvaro.

Om flocken blir för stor för den föda som finns inom reviret flyttar någon hemifrån. Det sker inte på en dag, det är en process som tar sin tid. Det börjar med att en individ, hane eller tik, dras sig undan de andra och ligger för sig själv. Det är en individ som gärna undviker de konfliker som kan uppstå om födan är knapp, och hellre söker sig utåt. De går iväg en bit, återvänder, och går igen. De andra i familjen kan börja mota bort den som återvänder mer och mer. Till sist tar utvandraren steget och går sin egen väg. Är det en tik så stannar hon där hon finner ett bra jaktrevir, är det en hane så stannar han där han finner en bra tik med ett bra jaktrevir. Om tycke uppstår bildar de ett nytt alfapar och de kommer att hålla ihop hela livet. Eftersom de går långt, speciellt hanarna, träffar de normalt inte på närbesläktade individer.

De som stannar kvar hemma, ingår i en fast familj och släpper inte in några andra vargar. Den vanligaste döden för varg näst efter att bli dödad av människor, är andra vargar.

Om flera familjer råkar jaga samma djur kan de faktiskt jaga samtidigt med andra flockar utan konfliker, De bildar ”tillfälliga jaktsällskap” och kan tom. samarbeta.

Hur är då hundars inre bild av hur deras flock fungerar? Faktum är man inte vet riktigt.

Hemmahunden har kanske en diffus bild av hur det borde vara. Men- och det verkar ju unikt för hundar- de samarbetar och samverkar gärna med oss människor Den inre kartan av hur en flock borde vara krockar då med verkligheten. Vi sociala människor tvingar ju in hundarna i en massa olika gruppaktiviteter, vi ställer ut, tränar och tävlar eller tar emot hundägande gäster. De flesta hundar finner sig snällt i detta, fördelen av att vara hos människor är tydligen större än vikten av att upprätthålla flockstrukturer..

Fodervärdssystemet är ett tillfälle då allt detta sätts på sin spets. Ibland kan man bli förvånad över hur naiva vi människor är när det gäller hur hundar fungerar, vi tror att hundarna, de hemma hos uppfödaren och den tik som kommer dit för att valpa upplever det som en naturlig sak. Det är det verkligen inte, men hundar tar det olika. Uppfödare är olika de också. Alltifrån uppfödare som verkligen har kontakt med sina fodervärdstikar och där tikarna kommer ”hem” då och då för att uppfödaren tar hand om dem på semestrar, för pälsvård eller annat som kan vara aktuellt. Den andra sidan är de skräckexempel där tikarna endast behandlas och ses valpproducenter och där uppfödaren har dålig eller ingen relation till ”sin” tik. Ett sådant exempel berättade en fodervärd om. Hennes tik fick två kullar med ett halvårs mellanrum. Uppfödaren hämtade tiken i allra sista ögonblicket, vid det senaste tillfället hade tiken redan börjat valpa. Valpen var på väg ut då uppfödaren kom, tog tiken och bar ner henne till bilen och åkte!

Parning och dräktighet innebär stora påslag av hormoner där urgamla beteenden väcks till liv och tiken visar känslor och beteenden som hon inte visar annars. Förhöjda halter av oxytocin innebär att hon är ganska lugn och verkar introspektiv. Hon har inte så stort intresse av de andra hundarna, utan mer av bobyggande och stillhet. De andra tikarna i uppfödarens hem reagerar mer. I en ”normal” hundflock är det ju endast alfatiken som föder upp valpar. Andra tikar kan både bli parade och föda valpar, men de valparna bits ihjäl av alfatiken eller andra tikar i gruppen. Hundar har inget ungförsvar egentligen, mamman ser bara stressad och olycklig ut och försvarar inte sina ungar som en katt gör.

Den tik som blivit av med sina valpar har fortfarande mjölk och kan gå in och hjälpa till med alfatikens valpar. Flocken får på så sätt två mjölkbärande tikar samtidiget. Många uppfödare vittnar om att de andra tikarna i hemmet hjälper till med valparna, särskilt de unga. Andra kan inte ha hemmatikarna i närheten av fodervärdstiken, utan får ha dem utestängda från det hela. Det är alltså en stor variation mellan raser och individer. Om det inte fungerar innebär det att valptiken faktiskt valpar i en fientlig och för henne ganska farlig miljö. Efter de första dygnen, då hon ju knappast lämnar sina valpar alls, kommer hon att vara på sin vakt hela tiden. Det betyder att hon kommer att ha höga halter av stresshormon i blodet, något som överförs till valparna.

Att en vargtik aldrig skulle klara ett fodervärsdssystem är ju fullständigt klart, men hur kan det komma sig att de flesta fodervärdstikar klarar det så bra? Det är ju som sagt ”onaturligt” för dem, som så mycket annat i vår människovärd faktiskt är. Kanske kommer vi att kunna få svar på det och liknande frågor genom de intressanta studier som pågår på vildhundarna i Moskva.

Hundarna har levt själva i flera generationer. De omnämns redan under senare delen av 1800- talet av en rysk journalist, men forskare tror att de funnits betydligt längre än så. De är ganska lika till utseendet, medelstora med tjock päls, kilformade huvuden och mandelformade ögon. De har lång svans och upprättstående öron. Färgen är alltifrån mökrt grå till ljust gul, och de saknar inga vita tecken.

En rysk forskare, Poyarkov, har studerat dem under lång tid. Han säger: En skillnad mellan vargar och förvildade hundar är att hundarna är mycket mindre aggressiva och mer toleranta mot varandra. Vargarna stannar inom sin egen flock, även om de ibland delar jaktrevir med en annan familj umgås de aldrig. En flock hundar kan däremot dominera över andra flockar och deras ledare kan ”patrullera” bland de andra flockarna genom att dit och hälsa på dem ibland. Poyarkovs slutsats är att dessa ”ledare ”inte är de starkaste eller mest dominanta hundarna, utan de intelligentaste. De andra är beroende av klokskap för sin överlevnad och erkänner alltså den smartaste som sin ledare enligt Poyarkov.

Moskvas vilda hundar verkar vara någonstans mellan sällskapshundar och vargar enligt Poyarkov. De håller på att utvecklas från domesticering till ett vilt djur. Han tror inte att det går att få trenden att vända, det är nästan omöjligt att få dem att trivas i en inomhusmiljö, något som liknar de försök med dingos som gjorts.

Det påminner om en motsatt väg som en annan rysk forskare visat. Dmitri Balyaev studerade rävar under mitten av 1900- talet. Han valde ut de rävar som var minst rädda för människor och födde upp dem. Redan efter 10- 15 år visade rävarna tillgivenhet för människor. De förändrades även på flera andra sätt.  De skällde, viftade på svansarna, fick hängande öron och vita fläckar i pälsen, något som vilda rävar aldrig har.

Hundarna i Moskva följer tydligen den motsatta vägen och det intressanta är att de ”väljer” olika levnadssätt. De anpassar sig efter de olika levnadsvillkor en stad erbjuder och är på så vis långt mer anpassningsbara än vargar.  Poyarkov har delat in dem i fyra grupper:

 

1. Vakthundarna. De är mest orädda för människor och har revir vid sjukhus, stormarknader eller andra inhägnade områden. De verkar betrakta de människor som finns där, och som ger dem mat, som sina ägare och de vaktar dem och området mot inkräktare genom att skällande larma eller jaga bort främlingar.

 

2. Tiggarna. De tycker om människor i allmänhet utan att ha djupa band med någon. De är tiggare och utmärkta psykologer, säger Poyarkov. De ser direkt om en människa är benägen att ge dem något. Poyarkov berättar om en hund som ligger och halvsover på en plats där många människor passerar Han tittar plötsligt upp då ett lätt mål kommer i sikte. Det kan vara en äldre dam som verkar vänlig. Hunden går fram och viftar på svansen, vänligt leende, och får snart något gott. De här hundarna känner inte bara doften av mat, de vet också vem som kan stanna och ge dem något.

Dessa hundar lever i ganska små flockar med ledare. De lär av varandra genom att noga iaktta vad de andra gör och som lönar sig.

 

3. Renhållarna. De är något socialiserade med människor, men interagerar i huvudsak med andra hundar. De söker föda i papperskorgar och på soptippar eller på gatan. Under Sovjettiden fanns det inte mycket för dem att äta, så deras antal sjönk. Nu är tiderna bättre i Moskva och deras population växer igen.

 

4. Vildhundarna. De lever i städerna men har ingen kontakt med människor, som de betraktar som farliga. De har stora revir och de är jägare. De fångar möss och råttor och ibland katter. De lever i industriområden eller trädbevuxna parker. De jagar i skymningen eller under natten.

 

Man kan inte undgå att förundras över den variation som hundar visar. Inte bara utseende utan också beteende kan tydligen varieras i det oändliga, alltefter de levnadsvillkor som gäller. Flockbegreppet är alltså inte statiskt, det ser olika ut för olika arter och för olika behov. Vi kan därför aldrig uttala oss så kategoriskt om hur en hund ska leva utifrån flockbegreppet. Vi får nog nöja oss med att guida vår hund hur den bäst ska leva tillsammans med just oss, vare sig vi nu vill umgås med andra hundägare eller inte. De ryska hundarna kan ju lära oss att intelligens smäller högre än fysisk styrka och dominans vad avser ledarskap. Vi borde ju därför ju kunna använda oss av vår stora hjärna mer än fysik för att få vår speciella flock att fungera så att både vi och hunden trivs med tillvaron.