Hundspråk

Läsa hund

Att kunna läsa hund är att kunna se! ”Se vad jag säger! ”kan man tänka sig att en hund skulle be om. De är själva fenomenala på att läsa kroppsspråk och det så de läser oss. Om du har en hund som kan ”sitt” på kommando så kan du ju på skoj vända ryggen till eller gömma dig och pröva med ett ”sitt”. Utan den information som din kropp ger din hund brukar de flesta hundar bara se förvånade ut. De hörbara orden räcker inte, de behöver se vad du säger också. Alla små, onödiga gester vi gör när vi tränar ser hundarna som en naturlig del av kommandot. ”Niger” vi lite när vi säger ”apport” eller pekar lite med vårt finger vid en inkallning så betyder det oändligt mycket mer än bara ordet. Att träna utan alla dessa små kroppsliga dubbelkommandon är en verklig konst.

De läser inte bara dessa små signaler med lätthet, de är dessutom mästare på att känna igen hela koncept också. Det som husse eller matte visar på en appellplan behöver inte vara detsamma i hen annan situation, som hemma eller på promenaden. Därför kan en och samma hund visa sig ganska olika i olika situationer. Var och en av oss som sett hundar på MH vet att en del av dem visar sidor där som man inte sett varken förr eller senare. Situationen kanske är helt ny och kanske därigenom skrämmande för hunden. Det kan också vara så att hunden är van vid skogsarbete och tycker det hela måste vara en annan roligt stund som husse eller matte brukar bjuda på under e n skogspromenad.

Denna artikel kommer inte att ge några exakta svar på hur man läser hundar, till det måste an ha levade hundar att se på. Och man måste titta noga utan att tolka det man ser förrän efteråt. Alla ”vet” att rädda hundar har öronen bakåtstrukna och arga hundar har öronen framåt. Men frågar man någon som säger att en hund är arg eller rädd hur öronen var placerade svävar de ofta på målet. De går oftare på en känsla, baserad på betydligt mer än enskilda signaler. Ett exempel på det är modeuttrycket för dagen som är att  ”hunden är osäker”. Det spelar ingen roll hur hunden än ser ut, osäker är den, därmed basta. Den tolkningen är väl så god som en annan, men hur vet man det? Frågar man hur hunden avslöjar den osäkerheten brukar personen tystna. Och det är väl så vi gör lite till mans. Vi tolkar ett skeende utan att precis reflektera över detaljerna. Osäkerhet är dessutom ett lätt uttrycka att ta till. Om hunden inte lyder ett kommando, jagar katter eller gör utfall mot andra hundar- är svaret ”den är osäker”. Lätt att säga men är det sant? Hur ser egentligen en osäker hund ut? Har den öronen bakåt, håller en låg profil och ger sociala undergivengetssignaler till en annan hund eller människa är det ju lättare att tolka det som osäkerhet än om hunden struntar i linförigheten och sticker till tävlingsledaren i stället, eller om det med arga, smal blick, framåtriktade öron och svansen i vädret gör utfall mot en annan hund. Men ok, visst kan allt bottna i osäkerhet. Det är ju ett vitt begrepp. Det är som när politiker säger sig vilja ha frihet. Tja, vem vill nu inte det egentligen. För närvarande har nog osäkerhet som slaskdiagnos på allt slagit ut det tidigare populära ”bristande ledarskap”

Jag tror att vi ibland gör det onödigt svårt för oss när vi tolkar in för mycket. Det är fullt möjligt att en hund som ser arg ut faktiskt är arg (även om man naturligtvis kan säga att all aggression bottnar i en osäkerhet) och att en hund som inte går fritt följ faktiskt inte kan det tillräckligt bra eller har tränat fel eller för lite.

Själv lever jag för närvarande med en ovanligt självsäker hanhund. Han är gladlynt och snäll mot alla människor, men har en otrevlig vana att slåss med andra hundar. Kanske det en gång började med att han blev rädd eller osäker, det kan hända. Men idag ser han verkligen inte ett dugg osäker ut, tvärtom. Han får en kick av själva slagsmålet, han blir lite hög av den adrenalin-och endorfinkick som slagsmålet innebär i hans fall. Det gör att jag naturligtvis håller honom ifrån alla vad möjligheter till slagsmål. Som tur är i hans fall kicken av arbete större och så länge han jobbar struntar han i andra hundar. Det är vardagspromenader som är vår akilleshäl. Det intressanta är att de som jag berättar om hans problembeteende för ofta  kommer med en tolkning och en utsaga: ” Jaha, han är osäker? Han har antagligen blivit påhoppad” Nåja, jag vet inte om det vore bättre om gårdagens tvärsäkra påstående om bristande ledarskap hade varit bättre.

Jag menar inte att inte problembeteenden kan bero på osäkerhet (eller bristande ledarskap med för den delen), jag menar bara att det kanske vore bra att nyansera sina påståenden ibland. Att utan att ens se hunden tolka dess beteende är ett dike man lätt kan falla i.

Det andra diket man ofta faller i är en övertolkning av enskilda signaler. Hundar som visar tänderna är inte alltid vare sig rädda eller arga, de kanske ler på hundvis, så som en hund ofta ler mot den högst vördade i sammanhanget, deras alldeles speciella människor, eller alla människor för den delen. En kamplysten hund kan visa tänder med en rynkad nos alldeles innan den biter i en skyddsärm eller en leksak. En hund som leker kan ha svansen högt eller lågt allteftersom. Raggen som syns över hela ryggen på en upphetsad och glad boxer tyder inte alls på att den är arg, lika lite som en viftande svans alltid tyder på att en hund är glad. En rädd hund kan ha svansen mellan benen och vifta på tippen därunder magen och en hotfull hund kan med svanen högt i vädret vifta på den  utan att någon av dem är ett dugg  glada.  Man måste se på helheten  lägga samman alla detaljer och se på situationen för att kunna tolka hunden. Det är hundarna själva mästare på, de stirrar sig inte blinda på småsaker, de ser varandra i full skala.

1967 kom antropologen och tillika zoologen Desmond Morris ut med boken ” Den nakna apan”. Den startade en hel lavin av ”kroppsspråkstolkare”. Själv blev jag oerhört intresserad och satte glatt igång med att analysera alla människor jag såg. Jag kunde sitta på tunnelbanan, iaktta medresenärer och tänka: ”Hm han sitter med benen brett isär, han är intresserad av henne mittemot. Åhå den där tjejen sitter med handen för munnen, hon vill alltså säga något men håller inne orden. Och han där då, han sitter med armarna i kors, han vill visst inte ha kontakt med sin kompis som han verkar prata så otvunget med”. Som en liten amatörtpsykolog satt jag där och avslöjade alla människor runt mig. Jag hade troligen galet fel i de allra flesta fall, människor är mer komplexa än så.

Jag tänker på det när människor tvärsäkert analyserar en hund genom att titta på enskilda beteendedetaljer. Å  andra sidan tror jag vi gör det onödigt svårt för oss ibland. Det finns ett bra ordspråk för det: ”Om det ser ut som en anka, går som en anka och snattrar som en anka så är det troligen en anka” Det är nog så att vi ofta har rätt, i alla fall om vår egen hund. Ser den arg ut så är den antagligen arg, ser den ut som den leker gör den nog det och så vidare.

 

Hund- hund

Hundars samtal med andra hundar skiljer sig en hel del från hur de tilltalar människor. Deras språk är till största delen medfött och förstås av alla hundar över hela jorden. Däremot måste de faktiskt öva också för att kunna använda sig av sin hela, rika repertoar. Får de inte öva ”hundisk” kommer dt att bli språkliga analfabeter för resten av sitt liv. Den inlärningen kan bara ske med hjälp av andra hundar, och främst deras kullsyskon. Det är av dem en hund lär sig vad som är lek och allvar och en ensam valp brukar i allmänhet ha svårt med den delen av språket. Antingen har de svårt att leka, de blir snarstuckna eller rädda, eller så blir de osäkra på andra hundar i allmänhet.

En valp bör alltså få leka med andra valpar i sin egen ålder och storlek. Men ingen hund behöver hur många vänner som helst. Få, utvalda hundvänner och att i övrigt få iaktta andra hundar, utan att behöva förhålla sig till alla, fungerar bäst. För många kontakter, särskilt med språkosäkra, tillfälliga hundparksbekanta kan vara förödande för en hunds språkliga utveckling. Valpar skiljer sig från vuxna hundar avseende främlingar. Ser man på alla de lösa hundar som promenerar omkring i Europas städer så ser man hur naturliga vuxna hundmöten går till med främmande hundar. De hälsar inte alls på varandra! De följer den gyllene hundregel som säger ”skiter du i mig så skiter jag i dig”

För en valp kan det vara tvärtom. Det är i var valps intresse att visa sig undergiven varje hund, det är därför de springer fram. Det fungerar ju inte idag, med alla hundar ode har omkring sig, Det är därför det är så viktigt att snarare träna valpen att gå förbi hundar och ta kontakt med sin ägare i stället för att låta den hälsa på allt och alla.

Artiga valpar och unga hundar springer inte fram till främmande hundar och slickar dem i mungipan. De gör inte ens så med kända hundar då de hälsar, de gör det när de tigger mat. Då kan de minsann slicka de vuxna/halvvuxna ner i halsen, allt för att de göra ett upplägg d.v.s., spy upp lite mat till den hungriga valpen.

Då de hälsar på en främmande hund har de en låg hållning, tar ögonkontakt, hälsar nos mot nos och lägger sig sedan. De hoppar inte upp det första de gör om de är artiga. Varför hoppar de då på oss? Är det för ögonkontakten eller är det nosen de är ute efter? Eller är det helt enkelt ett inlärt beteende? Inlärt från valpstadiet där, i alla fall i Sverige, så gott som alla valpar befinner sig i valphagar av olika slag. Alla tidiga kontakter med människor gör valparna så fort de överhuvudtaget kan stå på sina bakben med framtassar mot ett galler eller dylikt och stående på baktassarna. Inte undra på att det kvarstår hela livet.

Hund och andra djur

Om man sätter en schäfervalp och en normalstor katt mittemot varandra så kan följande hända: Valpen sätter sig fundersamt ner, lägger öronen snällt bakåt och lyfter på ”tiggtassen” i en avväpnande gest. Avväpnande för hundar vill säga. Katten kanske sätter sig. Lägger öronen bakåt och lyfter tassen. Samma beteende som hunden men med helt olika betydelse. Det som är avväpnande hos den ena arten är direkt hotfull hos den andra. Ofta blir det missförstånd till att börja med, men hundar är mästare på att lära sig betydelsen av andra arters beteende. Det är så en vallhund läser av fåren eller en älghund läser av en älg. Och det är det som är så fantastiskt, det är så de läser av våra signaler. En hund som känner oss väl vet exakt vad vi tänker göra härnäst, jobbjackan betyder att hunden blir ensam hemma, stegen mot köket är intressanta, de mot toan lämnas utan intresse. Medan valpen hänger en i hälarna vart man än går har den vuxna hunden lärt sig våra vanor

Hund och människa

I en jämförande studie mellan vargars och hundars beteende gömdes godis på ett synligt men ointagligt sätt och släppte i djuren, ett i taget. De hade fem minuter på sig att lösa problemet.  Vargarna kämpade självständigt på alla upptänkliga sätt för att nå godiset. Hundarna å andra sidan försökte en stund, sedan vände de sig till närmaste människa och såg uppfodrande på dem. Den blicken tolkas av en del som om hundarna ger upp och söker hjälp för att de är svaga. Andra, som jag själv, ser det som ett fantastiskt uttryck av en art som sökt sig till människor en gång och som anpassat sig så till den milda grad att de aktivt söker samarbete. Jag tycker den egenskapen är alldeles för lite uppmärksammad annat än för alla de assistenthundar eller andra hjälpare som har det som yrke.

För mig betyder blicken: ” Hördu, du som har händer, kan du öppna den här lådan är du snäll.”

Jag har haft förmånen att få medverka vid utarbetande av en test. Tillsammans med några vänner har jag utarbetat några olika testsituationer som vi tänkte kunde spegla en hunds vardagspersonlighet. En  av deltesterna är en ”korvgömma” d.v.s. vi har gömt godis på ett för hundarna ointagligt låda. De 25 hundar vi hittills har testat har verkligen haft en stor variation i den för hundar typiska bönen om samarbete. Ett par av dem insåg ganska snart att de inte kunde öppna själva och såg stint på sin människa. Då de inte fick någon respons gick de och hämtade den leksak de likt med tidigare, antagligen för att ytterligare förstärka sin önskan. Några såg stund på sin ägare och gick därefter iväg och gjorde något annat Några var inte särskilt intresserade överhuvudtaget, och två, en dobermantik och en amstaffhane jobbade helt själva, utan att ta någon som helst kontakt med sin ägare. Det ska bli oerhört intressant att följa testen i framtiden då vi testat fler hundar.

Bara det att en hund lär sig att gå dit vi pekar är en ganska ofattbar sak. Den dirigering som vi tycker är naturlig och självklart är verkligen inte det i djurvärlden. Vi är faktiskt ensamma om att peka och det finns ingen inneboende förståelse för det i hundens egen beteendereportoar. Ändå har de skrämmande lätt för att förstå pekande, ännu ett exempel på hundars anpassning till ett liv vid vår sida.

Hundspråk i träning och tävling

Varför ser en del hundar så försiktiga, nästan strykrädd ut på en tävling utan att de på något vis någonsin varit illa behandlade?  Det är förstås svårt att uttala sig om, men en vanlig orsak är faktiskt belöningsfrustration. De flesta som tränar idag använder sig av belöning i någon form när hunden gör rätt och undanhåller belöningen om hunden gör fel. Det är ett bra sätt att träna djur och de flesta hundar förstår budskapet alldeles utmärkt. Det de lär sig själva gör de genom försök och misstag (trial and error). Det innebär att de försöker lösa problem på olika sätt tills de lyckas. Det gör att modern träning också är lätt för hundar att ta till sig. Man försöker och försöker igen på lite olika sätt för att nå sitt mål, belöningen.

Så långt är allt gott och väl. Hundar har lite olika ambitioner, en del har mycket ”will to please” och arbetar så ambitiöst de kan, både för att nå sina egna belöningsmål, men också för samarbetet med sin människas skull.

Om då utebliven belöning innebär en felhandling från hunden, och den sällan tränar hela program utan kanske får sin belöning i och efter varje delmoment vad ska den då tro? Den antar att den gör fel och antingen blir den låg och undergiven eller så testar den med gamla beprövade beteenden som den en gång fick belöning för. Den kanske satt snett i början men då brydde sig inte ägaren så mycket om det, alla barn i början. Nu, då den suttit prydligt på träning under lång tid verkar ju den uteblivna belöningen visa att den gör fel och den återgår kanske till det som en gång lyckades.

Hundar som får mycket obehag i form av koppelryck eller annat då de gör fel men mycket beröm eller i alla fall inget obehag när de gör rätt ser ofta väldigt positiva ut på tävlingar. Det är på grund av den lättnad de antagligen känner så länge de inte får något obehag, de gör tydligen rätt. De lär sig snabbt att fast man inte får sätta sig snett på träning är det tydligen helt rätt att göra det i en tävlingssituation.

När jag började med brukstävlingar var det en skam om ens hund reste sig på platsliggningen, särskilt om den störde andra hundar. Det kunde visserligen hända i bland i apellklass, men det var verkligen inte något någon tog lätt på. Det är ju ett moment där man är beroende av andra hundars träning och skammen när man förstörde för någon annan var så stor att det tog tid innan man ställde upp i en tävling igen. Efter en tids hunduppehåll var jag på en lägretävling. Hunden bredvid min hund, en gigantisk rottweilerhane, låg ganska osäkert, det ryckti i honom och armbågarna var ovanför backen.. Han tittade stint på sin ägare och halvreste sig då och då. Mina nerver, som faktiskt alltid är i dallring under platsliggningen, låg säkert utanpå och inte blev de bättre av att ägaren plötsligt sa: ”Jag undrar om han ligger idag, han brukar resa sig.” hon fortsatte” en gång gick han fram till en annan hund och började slåss”. Jag höll på att spy av ren skräck. Nå, rottweilern reste sig efter någon minut, men som tur var gick han lugnt och stilla fram till sin ägare.

Numer vet jag att detta inte på något sätt är ovanligt, hundar reser sig ibland högt upp i klasserna och det händer relativt ofta (oftare än förr i alla fall) att hundarna stör andra genom att gå fram till dem eller t.o.m. börja mucka gräl.

Varför är det så? Ja, en orsak kan ju vara att vi var otroligt hårda mot hundar som reste sig. Sagt PLATS gäller, och så var det bara. En annan orsak var nog att vi ofta tränade i stora grupper. Hundarna vande sig tidigt att jobba oberoende av varandra. Vi tränade ofta mittemot varandra eller gick efter varandra i en rad. Vi lämnade inte heller yngre hundar utom synhåll som man ju gör redan i lydnadsklass 11. Vid varje träningstillfälle avslutades eller påbörjades med en platsliggning. Jag tror att mängdträningen och noggrannheten var det som avgjorde mer än de metoder som användes.

Men det handlade också antagligen om vårt eget kroppsspråk. Liksom hundarna var vi vana vid platsliggningssituationen och de flesta var alldeles avslappnade. Även om vi såg på vår hund så var det med vänliga ögon. Nu stirrar många på sin hund med verklig skräck i ögonen och alldeles stela i kroppen. När de efter momentets slut går fram till sin hund ser de ut som om hunden ska dö omedelbart. Det hot som en del hundar uppfattar får dem att försöka blidka på olika sätt, en del genom att krypa fram till sin ägare, andra genom att helt enkelt gå dit och försäkra sig om att den skräckslagne ägaren mår bra. En enkel huvudvridning från ägarens sida kan lugna en hund i det läget.

 

Stress och konfliktbeteenden

Stressymptom olika typer av coping

En hund som blir stressad kan ”välja” mellan två olika strategier eller coping som det heter. Det ena, aktiv coping, innebär att hunden ökar i aktivitet. Adrenalin och andra liknande hormon och/eller signalsubstanser flödar, musklerna blir fullpumpade av blod, munnen blir torr (en del hundar ”snackar”) och hundar flyr eller fäktar, d.v.s. den gör aktiva handligar för att antingen genom hot eller flykt komma undan. Är det inte hot utan frustration och upphetsning som stör den kan den idiotskälla, eller göra olika, aktiva konfliktbeteenden som rulla, gräva, bita i gräset, slita i sin förares kläder etc.

Det andra sättet att hantera en stressande situation är passiv cooping. I farliga situationer blir hunden uppgiven och låg, salivavsöndringen ökar och hunden kan bli närmast apatisk. I träningssituationer kan frustration och upphetsning hos den passivt hanterande hunden yttra sig i att hunden ”går ner sig” blir passiv och verkar ointresserad,

I träning kan man se att ett samband mellan träning och stress. Sambandet kan ses som att ett tillstånd leder till ett annat:

Förväntan         Upphetsning         Frustration         Stress

Den koncentrerade förväntan en del hundar visar misstolkas ibkland som ointresse. En BC på vär ut i ett sökslag kan vara alldeles stilla i kroppen med hängande svans och totalt fokuserad. När man väl låter den gå ut är farten på topp och den har dessutom huvudet med sig.

Går förväntan över i upphetsning gnäller en del hundar, eller börjar flåsa. Fortsätter upphetsningen och går över i ren frustration kan hunden börja skälla, bita i kopplet ller liknanden. Går det över till stress tappar hunden huvudet, blir stillaståened heller gör helt fel saker. Stress är aldrig en bar bundsförvant, tväremot förväntan. Att hålla balansen mellan stark förväntan och upphetsning, för stt inte tala om frustration eller stress är en sann konst, en del hundar kastar sig över hela registret vid minsta anledning.

 

Hårda metoder

Kan man se på en hund om den fått utstå mer hårdhänta metoder? En studie från Holland visar att hundar som fått elstötar för att släppa skyddsärmen i under skyddsträning visade fler undergivna och låga beteenden i lydnaden än de gjorde innan de ”elats”. I skyddet verkade de inte lika påverkade. Som tur är detta vidriga träningssätt förbjudet i Sverige, men det innebär inte att det inte finns andra, hårdhänta metoder. En bekant till mig berättade om ett liknande fenomen.  Hon både vallade och tävlade lydnad med sin hund. I vallningen är starka motivationer inblandade och hundarna kan vara ganska ohörsamma. Eftersom även fåren måste skyddas använts hårda metoder för att få hunden att ta det lugnare. Min bekant berättade att hon efter sådana träningspass i vallningen inte kunde träna lydnad, i alla händelser inte tävla, då hunden var låg och lite rädd för henne i flera dagar efteråt. Det som inte alls märktes i den upphetsade vallningssituationen märktes desto tydligare efteråt. Jägare med skotträdda hundar har liknande erfarenheter. Hundarna jagar utan att verka rädda, men de är märkbart skakade efteråt.

För att ytterligare belysa det som sagts angående svårigheten med att ”läsa hundar” utan att se helheter kan vi sammanfatta et som sagts om hundars språk i träning. :

  • En hund som går till syntes piggt och glatt och med mycket på tävling kan ha tränats genom att den ”belönats” med att slippa obehag om den gör rätt liksom vi tränade platsliggning förr.
  • En hund som ser hukande och ledsen ut på tävling kan vara en hund som tränats till att tro att utebliven belöning innebär att den gjort något fel.  Den behöver aldrig ens ha fått höra ett ont ord från sin förare.
  • En hund kan förlora förtroendet för en hårdhänt förare även om det inte syns i ögonblicket då obehaget kommer.
  • En stressad hund kan vara passiv lika gärna som aktiv.