Kort- och långsiktiga effekter av hundträning med hjälp av el- halsband

Från forskares horisont. En serie referat från artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter.

Kort- och långsiktiga effekter av hundträning med hjälp av el- halsband
Training dogs with help of the shock collar: short and long term behaviorual effects.
Matthijs B. H. Schilder, Joanne A. M. van der Borg
Applied Anilmal Behavior Science 85 (2004) 319- 334

Variationen är stor inom hundträning , från de mer ”mjuka” metoder som klickerträning till mer hårdhänta metoder, där slag, sparkar och till och med elstötar ingår. (I Sverige är el i samband med hundträning enligt lag förbjudet! (författarens anm.)). I Holland har elhalsband används under årtionden, speciellt för träning av skyddshundar (IPO), polis- och bevakningshundar och i träning av jakt- och räddningshundar. Effekterna av el- halsband i skyddshundträning, har studerats av två holländska forskare.
Forskarna ville:
1. Undersöka direkta beteendereaktioner när hundarna fick elstötar vid träning,. Forkarna var speciellt intresserade av smärt- rädsle- och undvikandebeteenden.
De studerade 15 hundar som var tränade till officiella IPO certifikat som polishundar. Hundarna var: 5 malinoiskorsningar, 1 malinois, 8 schäfrar och 1 rottweiler. Alla var hanar. Forskarna hade själva absolut inget med varken metoder eller utförande av träningen att göra, de bara filmande det som försigick utan att påverka. Hundarna fick under träning sammanlagt 107 elchocker. De vanligaste rektionen på stötarna var att lägga öronen bakåt, gnälla, visa tungspetsen, ha låg svans, skrika till och att göra en särskild huvudskakning, typiskt för elstötar. Vid 12 av de 107 stötarna visade hunden ingen synbar reaktion. Det hundarna vanligen bestraffades för var : att inte lyda kommandot ”släpp” (34 ggr), att gå för långt fram under fotkommando, 33 (ggr),att bita figuranten vid fel tillfälle,(12 ggr), att reagera för sent på kommandot ”fot” ( 8 ggr).
2. För det andra ville forskarna undersöka vilka långtgående effekter av stötarna det kunde bli och om det var ett hot mot hundarnas hälsa. Forskarna ställde följande frågor:

  • Kunde reaktionerna på stöten bara innebära att hunden slutade med det oönskade beteende den bestraffades för? Då kunde effekten på hälsan bli betraktat som betydelselöst.
  • Visade hunden signaler som visar smärta och rädsla även i andra omständigheter än under träning? Då skulle effekten kunna anses som större. Klingade dessa signaler av efter en stund och om hunden betedde sig fullkomligt normalt efteråt, då skulle ett hot mot hundens hälsa kunna sägas var närvarande men minimal. Om man på träningsplatsen kunde skilja på hundar som får elchocker och de som inte hade det även om de inte tränade utan bara promenerade där, då skulle effekten av elstöten betraktas som mycket större och hundens minnesbild av dessa stötar som en traumatisk erfarenhet troligen vara fallet. Då skulle hundarna associera stötarna med träningsplanen och inte med det oönskade beteendet. Bevisen skulle stärkas ytterligare om de chockade hundarna kunde särskiljas från hundar som inte fått elstötar även utanför träningsplanen. Det skulle vara fallet om hundarna hade lärt sig att associera stötarna med sin förare eller med kommendering. I så fall hade hundarna verkligen uppfattat stöten som farlig. I det senare fallet, är ett långtgående hot mot hundarnas hälsa ganska troligt.

De undersökte beteendet hos elchockade och ickechokade hundar i följande situationer:

  • På hundarnas vanliga träningsplan under ett lydnadsprogram, under skyddsarbete och på en vanlig koppelpromenad
  • I en park på en promenad och under lydnadsträning

De använde 31 hundar som följde en traditionell vaktthundsträning för ett (VH3) certifikat. Alla var vuxna schäfrar. 16 av dem( 2 tikar och 14 hanar) hade fått elstötar under träningen, och 15 stycken( 3 tikar och 12 hanar) hade aldrig fått stötar och användes som kontrollgrupp. Hundarna, deras förare och deras tränare hörde till fem olika träningsgrupper som var utspridda över Holland. Alla hundar, vare sig de utsattes för elchocker eller ej, genomgick en mycket hård form av träning. Sparkar, slag, stackelhalsband liksom ryck i stryplänkar användes regelbundet på hundarna. Vid jämförelser mellan de två grupperna, i parken och på träningsplanen, upptäckte forskarna att det verkligen var en signifikant skillnad mellan grupperna, både på och utanför den vanliga träningsplanen och oavsett hundarna gick ett lydnadsprogram, skyddsarbete eller gick på en vanlig koppelpromenad. öronen låg vid alla tillfällen lägre hos de elchockade hundarna, men även andra beteenden som att lyfta en framtass, huka sig, gnälla till och visa tungspetsen, var vanligare hos de chockade hundarna. Alla dessa beteenden visar på smärta, rädsla och / eller stress. Så gör hundar även om ingen är i närheten då de blir rädda, så det har inte med undergivna signaler till andra hundar eller människor att göra, det gör ont med en stöt helt enkelt och hunden blir rädd. Vid skyddsträning är många av hundarna så upphetsade att de just då är mindre mottagliga för smärta men det innebär inte att de inte känner någon, eller att de kan minnas det efteråt och bli rädda. En av hundarna uppträdde som om han fick en stöt under träningen trots att det var för ett och ett halvt år sedan det hände!
Studien visade att:

    • 1. Chockade hundar var mer stressade än kontrollhundar på träningsplanen vare sig det är skyddsarbete, lydnad eller koppelpromenad.
    • 2. Chockade hundar var mer stressade än kontrollhundar i parken både under promenad eller lydnad
    • 3. Chockade hundar sammanband sin förare med elstötar
    • 4.Chockade hundar kan också sammanbinda kommandon med att bli utsatta för en stöt

Den andra punkten visar att effekter av elhalsband kan ses även utanför träningsplanen. Den mest troliga faktorn är närvaron av föraren. även om 75% av förarna och tränarna som intervjuades inte trodde att hundarna gjorde den kopplingen så gjorde hundarna uppenbarligen det. Det betyder att hunden lärt sig att förvänta sig något negativt i närheten av föraren. Om ett kommando, exempelvis ”fot”, hade åtföljdes av en stöt gnällde ofta hunden till nästa gång den hörde samma kommando trots att den inte fick en stöt. Det blev alltså en negativ koppling till kommandot och inte till beteendet man ville korrigera. Exemplen visar på ett av flera misstag förarna gjorde i lydnads- och skyddsträningen:, kommandot följdes så snabbt av en stöt att hundarna inte hade någon möjlighet att undvika den genom att ändra sitt beteende. Det leder till en koppling, man egentligen inte vill ha, hunden lär sig att kommandot betyder att den får en stöt. Antalet stressrelaterade beteenden visar alldeles klart att hälsan hos elchockade hundar är under allvarligt hot. Uppenbarligen så överbrygger inte ens den enorma tillfredsställelse i skyddsarbetet hunden upplever då den får jaga ifatt och fånga figuranten för att till sist vinna ärmen, den negativa effekten av elstöten. Effekten av el överskuggar det faktum att de icke chockade hundarna fått en mängd bestraffningar de också.

Med anledning av alla dessa bestraffningar frågade forskarna: Varför är det så mycket och så hårda bestraffningar under just träning av polis- och vakthundar?
De kom fram till följande funderingar:

    • 1. Den här typen av träning är typiskt och traditionellt ett arbete för män, och de har gjort på detta vis med framgång under många år. Män kan vara hårdare mot djur än vad kvinnor är.
    • 2. Träningstiden är för kort, man har för bråttom
    • 3. Prestige är en viktig faktor, championat och tävlingsframgångar är viktiga. Allt detta bäddar för att man genom bestraffningar vill nå snabba resultat. Framgången på tävlingar gör att man är ovillig att förändra träningsmetoderna
    • 4. Hundarna som används är speciellt avlade för att vara lättmotiverade med mycket temperament ,hårda och med låga tröskelvärden för bitande. De blir snabbt så upphetsade att de lätt gör misstag och inte uppfattar eller lyder kommandon. Upphetsningen ger en högre smärttröskel vilket gör att mildare bestraffningar inte har önskad effekt.
    • 5. Under träningen läggs mycket av tiden och engagemanget på att hunden skall bita. Släppandet är ofta mycket senare inlärt och blir därför det som är svårast och som hundarna oftast bestraffas för att inte åtlyda.
    • 6. Hundarna är dyra och förarna och tränarna vill få ut maximalt av dem.

Allt detta visar att träningen är som den är av tradition och inte av att det måste vara så. Forskarna tycker att förare och tränare ska studera modern inlärningsteori bättre och bl. a ändra ordningsföljden på bitande och släppande i skyddsarbetet. Man borde börja mycket tidigare med att lära hunden släppa figuranten för att reducera antalet misstag hunden gör. Förarna skulle nå längre genom använda sig av betydligt fler belöningar. i träningen. Dessutom behöver man avla fram mer balanserade hundar, det skulle också minska antalet fel hundarna nu bestraffas för. Forskarna hoppas att de i framtiden skall kunna hitta mer vänligt tränade schäfrar som troligen kommer att visar mindre rädsla och stress under träning.

Egna kommentarer:

Man kan ju naturligtvis undra varför jag valt att referera en artikel om något som ändå är förbjudet i den svenska djurskyddslagen. Metoderna i övrigt, som sparkar, slag etc. strider dessutom mot SBK:s dressyrpolicy. Men världen ligger så nära oss att vi ständigt påverkas av metoder från andra länder där den här typen av dressyr är tillåten. Det vore också bra om vi tog oss en funderare över det de två forskarna säger på slutet: hur och mot vilka mål skall aveln bedrivas? Kan vi göra annorlunda? För några år sedan såg jag en amerikansk film hemma hos några vänner. Den skildrade några ekipage som vunnit stora nationella tävlingar i USA just i IPOskydd. Förarna var kvinnor, hade stora framgångar inom tävlingsverksamheten och hade inte någon gång under hundarnas utbildning använt annat än positiv förstärkning i form av klicker. De började också med skyddsarbetet sent i hundarnas liv, då hundarna var väl genomarbetade och trygga innan träningen startade. Förarna började just med att premiera släppandet precis som forskarna talade om. Omvänd kedjning med andra ord. Jag vet många som tränar på liknande sätt i Sverige och det skulle vara intressant att inbjuda de två holländska forskarna hit och leta stressbeteenden på SM. Kanske hittar de sina rädslebefriade hundar där?