Lathunden-uppfödarens bäste vän?

Lathunden- en rasklubbs bästa vän?

I Sverige samlar vi in mängder av data om varje registrerad hund. Alla officiella resultat dokumenteras och arkiveras. Den öppenhet vi har innebär att en rasklubb kan få tillgång till alla resultat som finns för alla enskilda hundar inom rasen. Denna tillgång har funnits länge, även långt innan dataåldern. Då arkiverades resultaten i prydliga pärmar som kan kunde få låna för att studera om intresse fanns. Det är nog många som likt jag själv, lånade dessa pärmar för att granska något fenomen inom en viss ras. Jag hade en ambition att se hur stor procent av brukshundsraserna som karaktärstestades (den tidens motsvarighet till mentalbeskrivningar kan man enkelt uttrycka det) och hur stor procent av testade hundar som blev godkända. Det tog en hel evighet och jag tröttnade ganska snart.

För någon rasklubb kunde det betydligt allvarligare områden. En rasklubb fick under 80- talet problem med omotiverad aggression, något som den rasen har som en rasdefekt någon sällsynt gång. För dem gällde det att kontrollera hundarnas genetiska bakgrund för att se om det härstammade från någon enskild hund (det gjorde det inte) eller om det fanns något tydligt mönster i övrigt. Man fann att bakgrunden var en olycklig kombination av två olika linjer, en amerikansk och en finsk. Genom upplysning kunde man då vända trenden, uppfödarna ändrade lite på sin avelsinriktning och problemet minskade avsevärt.

Återigen var det närmast ett Sisyfosarbete som fodrade stort engagemang och TID!

Lättillgängliga rasdata har funnits sedan 1976. Dessa kan rekvireras från SKK och alla rasklubbar har tillgång till dem. Det är underbart att allt finns men man måste nog vara mer än lovligt generös med sin tid och något av en statistiknörd för att orka sammanställa alla data eller dra några slutsatser av dem. Det är ju faktiskt inte så att alla vi som sysslar med hundar, vare sig vi är uppfödare eller vanliga köpare, är några mattesnillen precis. Det är inte hur lätt som helst för gemene man att räkna ut inavelsgrader eller medelvärdesavvikelser.

Genetikern och den otroligt pedagogiske Per- Erik Sundgren tog detta problem på allvar. Efter att ha hjälp otaliga rasklubbar och enskilda uppfödare med tolkningar och sammanställningar började han konstruera programmet ”Lathunden” för att underlätta datahanteringen. Eftersom han var helt självlärd inom programmering måste det tagit en närmast oändlig tid och kraft, men han lyckades.

Som genetiker var naturligtvis Per- Erik Sundgren närmast allergisk mot all form av inavel och den matadoravel som då bedrevs.  Många svenska uppfödare överanvände hanar och många bedrev s.k. linjeavel, som ju bara är ett finare ord för inavel. Båda dessa typer av avel är vanliga utomlands, man kan se det i både USA och England. En del uppfödare har t.o.m. en egen variant inom en ras, och det finns exempel på amerikanska uppfödare som har i det närmaste ”rena linjer” i sin uppfödning. Det innebär att alla hundar är så hårt inavlade att de är genetiskt närmast identiska, som laboratorieråttor är. Eftersom dessa kennlar har många hundar kan de valpar som är defekta snabbt tas bort, och de som överlever får förutsägbara och lika egenskaper.

Bortsett från rent etiska aspekter är den typen av avel omöjlig i ett litet land som Sverige där uppfödarna är beroende av samarbete, Överanvänds en hane i en generation sätter han sin prägel på hela populationen lång tid framöver och uppfödarna får i nästa generation svårt att finna något så när obesläktade hanar till sina tikar. På en föreläsning på 1970- talet hörde jag Per-Erik dundra:  ”av alla stävhårstaxar som finns i Sverige är 60 % från en hane eller hans son! Ni kan inte fortsätta så, då har ni snart inga friska taxar mer!” Sådana raka och tydliga sanningar togs inte alltid väl upp. Många tänkte nog: ”vad vet väl en sån där akademiker om uppfödning? Numer har vi ju möjligheten att själva se efter inom vår ras, och nu har förståelsen för vikten av att hålla inavelsgraden ner blivit allmänt accepterad. I alla fall för de flesta, jag läste bara häromdagen ett inlägg på en uppfödares hemsida. Där sjöng hon den gamla visan om den planerade linjeavelns möjligheter. Man får väl hopas att hon ändå är i minoritet, dubblade gener betyder också ökad risk för att alla dolda anlag för diverse defekter, mentala liksom fysiska ska dyka upp .

Lathunden tillkom till en början just för att uppfödare lätt kunde se inavelsgraden i en tilltänkt kombination. Att sedan rasdata från SKK  kan läggas in i programmet numer innebär att all möjlig kunskap inom och mellan raser finns tillgänglig.

Lathunden har utvecklats och uppdateras sedan starten. Efter Per- Eriks bortgång nyårsdagen 2011 har familjen tagit över. De samarbetar med Svenska Brukshundklubben, där en speciell ”Lathundsgrupp” har bildats. Den senaste versionen togs fram av medlemmar i den gruppen och färdisställdes 2011. Den som gjorde uppdateringen har själv många års universitetsstudier inom bl.a. programutveckling bakom sig. Hon sa att när hon jobbade med programmet kunde hon visserligen hitta en del smärre nybörjarmisstag som Per- Erik gjort men hon tyckte ändå att det var fantastiskt att någon, utan specialistkompetens i ämnet kunnat göra programmet. En postum eloge till en klok man!

 

Med hjälp av lathunden kan man få svar på frågor om:

  • Enskilda hundar
  • Kennlar
  • Inavelsgrader inom rasen
  • Resultat från allehanda tävlingar med tydliga sammanställningar

……………och mycket mycket mer

 

Inom varje ras går det rykten om än det ena eller det andra. Det kan gälla sådant som att en viss färg eller ett visst hårlag anses räddare än andra varianter i raser, något som alla raskännare ”vet”.

Jag har valt några sådana rykten och med hjälp av lathunden undersökt om de verkar sanna eller inte.

Jag valde tre påståenden:

 

Påstående 1.

Inom rasen Australian shepherd premieras inte svarta eller trefärgande hundar på utställning

Australian shepherd finns i en mängd olika färger. Det är inte bara pälsfärgen som varierar, även ögonfärgen varierar mycket mellan hundarna. De kan ha allt från blå gröna, gula eller bruna ögon och ögonen är oberoende av varandra så ett blått och ett brunt öga å samma hud är inte ovanligt.

Inom rasen ”vet man” att de svarta hundarna har svårare att på cert på utställning. En av förklaringarna tror man kan vara att de ser lite mindre spektakulära ut är de merlefärgade. En annan förklaring är att domarna trots rasstandard och påpekande på domarkonferenser tenderar att störas av ljusa ögon i ett svart hundansikte och det kan bli nerdrag för detta.

Nu kan vi ju enkel se om det är sant att olika färger har olika lätt att nå framgång på utställning. Så här ser det ut:

 

 

 

 

 

Påståendet verkar tydligen vara sant, i vart fall värt att undersöka ytterligare. Det tog c:a 20 minuter att kolla.

Påstående 2

 Belgiska vallhund är en ras med fyra olika färger/ hårlag. Mentaliteten är lika hos alla varianter.

 

Belgisk vallhund består av fyra olika varianter, groenendael, laekenois, malinois och tervueren, som enligt rasstandarden endast skiljer sig åt i pälsstruktur och färg. Vidare står det:

Egenskaper / Mentalitet

Rasen är vaksam och aktiv, mycket livfull och alltid redo till handling. Förutom sina medfödda anlag som vallhund har rasen också värdefulla egenskaper, som gör den till en utmärkt vakthund. Om så behövs, tvekar den inte att försvara sin ägare. Rasen förenar alla de egenskaper man kan önska av en vall-, vakt-, skydds- och tjänstehund. Dess livliga och vakna temperament och dess självsäkra sinne, utan någon rädsla eller aggressivitet, avspeglas i kroppshållningen och det stolta och uppmärksamma uttrycket i de gnistrande ögonen.

 

Alla fyra varianterna borde alltså ha samma mentalitet. Jämför man deras rasdiagram från MH (mentalbeskriving) får man en helt annan bild. Även om man inte kan tyda diagrammen i detalj så ser man ju ändå att det skiljer sig markant mellan raserna.

 

Groenendael

 

 

 

 

Lakenois

 

 

Malionos

Tervuren

 

 

 

Nej, det är tydligen inte sant att alla belgiska vallhundar har samma mentalitet oavsett färg/ hårlag. Under den tid som raserna bedrivet avel inom sin egen färg/ hårlag har tydligen mentaliteten också förändrats.

 

Påstående 3

Jaktlabradorer är mindre sociala än utställningslabradorer.

Inom Labbradorklubben råder det ännu delade meningar om det överhuvudtaget finns varianter inom rasen.  Några tycker att även om labbar är olika individer så är de ändå i grunden ett och detsamma. Andra tycker att det är avsevärda skillnader ända ifrån valpstadiet. Jag har fått mig berättat att man på SLU (=statens lantbruksuniversitet) kunnat visa att 8 veckors valpar från utställningslinjer är i genomsnitt dubbelt så tunga som i jaktlinjer.

 

Genom att selektera fram kennlar med flest jaktmeriter resp. utställningsmeriter och ställa dem mot varandra kan man om det är sant att de skiljer sig ganska tydligt på flera områden.

Så är det med kontakten på MH.  På en femgradig skala är medelvärdet på 3,55 för jaktlabbar och på 4,20 för utställningslabbar.

En skillnad på över en halv enhet alltså och värdena tenderar att glida alltmer isär. Påståendet är tydligen sant.

 

Ingen av dessa frågor är kanske viktiga för en ras, de är bara typexempel på frågor man kan ställa sig och som man kan söka svar på med hjälp av Lathunden. Rasklubbarna har alltså alla möjligheter att med enkla medel få reda på tillståndet inom sin ras för olika egenskaper eller resultat. Jag vet att jag delvis slår in öppna dörrar, många rasklubbar är flitiga på att både ta reda på och publicera resultat på sina hemsidor.

Svenska Brukshundklubben (SBK) har som sagt bildat en ”Lathundsgrupp”. Då de träffas i juli 2012 kommer de att diskutera framtiden. Förhoppningsvis kommer fler användarkurser att genomföras, så det är bara att hålla utkik på sbk.nu för vidare information. Själva programmet kan man köpa via genetica. se, Per- Eriks egen hemsida som nu drivs av familjen.

 

Det är inte min avsikt att göra en förtäckt reklamannons för just ”Lathunden”, jag vill bara peka på en bra och effektivt hjälp att bearbeta tillgängliga data på.

En sund hundsjäl i en sund hudkropp är väl det vi alla strävar efter viken ras vi än har.  Jag vet att rasklubbar ofta är ”föreninger för motstridiga viljor” och att hundfolk i gemen är starka personligheter med olika uppfattningar. Denna mångfald är säkert berikande, men åsikter är en sak, fakta är en helt annan. När vi nu genom alla dessa tester, prov och tävlingar ändå samlar in alla dessa data, varför då inte använda oss av dem. För alla er som gör det och som därför ibland tvingas redovisa obekväma fakta för en ovillig rasklubb kan jag trösta er med ett av Per- Erik Sundgrens favoritcitat:

”För att finna källan måste man gå emot strömmen”

Ingrid tapper