Rädsla- en känsla med överlevnadsvärde!

Rädsla- en känsla med överlevnadsvärde!

De flesta känner nog igen uttrycket ”Hästar är flyktdjur”. Det betyder att just hästar hellre flyr än illa fäktar. Man tänker sig att djur som är bytesdjur automatiskt är räddare än de som jagar dem. Så är det inte. Det är visserligen sant att ett rådjur har all anledning att vara räddare för vargen än tvärtom, men det innebär inte att inte vargar är precis lika rädda som rådjur för allt möjligt annat utanför jaktsituationen.

Att undvika faror är en klok strategi för alla typer av djur. Intelligenta djur lär av erfarenheter och det gör att ett ungt oerfaret djur är oftare rädd än ett vuxet som kan skilja på imaginära faror och på verkliga.

För hundar gäller detsamma. Valpar följer ett typiskt ”rädslemönster” Under de första fem veckorna är de så lite medvetna om omvärlden att de inte är särskilt rädda av sig. Då de är 5-6 veckor börjar hjärnan ta emot synintryck och kunna bearbeta dem och då kommer en liten period av ”främlingsrädsla”. Valparna kan bli försiktiga inför främmande människor. (Samma period återfinns hos oss människor när vi är runt 8 månader, och då vi plötsligt rädda för människor vi inte känner igen.)

Om sedan valpen får en bra uppväxt hos sin uppfödare kommer den att återgå till en tämligen orädd liten varelse. Flyttar den sen till sitt nya hem vid 8 veckor slås man ofta av hur orädd den verkar. Så kommer nya utvecklingsperioder, runt 4-5 månader, runt året och vid könsmognaden i tvåårsåldern. Däremellan har den växande hundarna lugnare perioder. Detta är den vanliga mallen, men eftersom varje hund är unik finns det många variationer runt detta tema.

Det är alltså helt normalt för en hund att vara rädd ibland och den mår inte dåligt av det, lika lite som vi gör själva.

 

Om en hund upplever något skrämmande reagerar den helt automatiskt. Det är inte viljestyrt, utan hunden reagerar på känslan utefter sin egen personlighet.

En rädd hund reagerar i huvudsak tre mönster:

 

1. Flykt

Alltifrån en liten undanmanöver till en regelrätt flykt. Känslostarka hundar med ett livligt temperament flyr längre än de som är lite lugnare. På tester har jag sett unga schäfrar fly mer än 30 meter inför de spökliknande figuranterna som kommer mot hunden i slutdelen av testen. Schäfrarna har antagligen inte alls varit räddare än de hundar som bara flyr en kortare bit, de är bara mer utåtagerande. Samma hundar visar sig vara trygga, orädda hundar senare i livet. Det är alltså ålder och en dramatisk läggning som var ”problemet”, inte rädslan i sig.

 

2. Anfall

Man brukar säga att de flesta aggressiva utfall en hund gör bottnar i rädsla”, hunden är osäker” som det kallas. Jag vet inte om det är sant, och jag har inte sett några studier i ämnet, men sant är att många skällande ”utfall” är rädslebaserade. Det gamla ordspråket ”rädda hundar skälla mest” är nog en sanning.

Det lindrigaste är larmande där hundarna skäller och därigenom meddelar sin familj att någon kommer. Man hör skillnaden i skallet på ett larm eller glädjeskallen som hörs då det kommer någon som hunden känner. Nästa steg är de vanliga skenanfallen som man ofta ser hos unga hundar. De springer med raggen rest och vilt skällande mot det som skrämmer den. Ofta stannar hunden några meter ifrån faran och börjar skällande kretsa runt. Ibland springer hunden ändra fram och gör en bitmarkering mot det som skrämmer. Är det en människa så kan hunden alltså komma störtande och markera ett bett mot magtrakten. Visst kan även rädda hundar bita men deras mål är att skrämma bort farorna, inte att skada egentligen.

 

3. Passivitet

Hunden blir alldeles stilla. Kroppen blir liksom lealös, utan spänningar. Svansen hänger och öronen hänger. Saliven rinner till och hunden kan drägla. Det här kan man se i sociala situationer om det t.ex. kommer en främmande hund framrusande.

 

Inom varje hund finns alla dessa tre möjligheter, men hur en hund ska reagera i en given situation är individuellet och beror på situationen.

 

Vi kan ta ett exempel: skotträdsla.

En hund kan vända sig bort, gå undan eller fly panikartat. En annan kan reagera med anfall av olika slag, alltifrån att försöka kontrollera ljudet genom att hoppa och skälla emot skottet och eller skytten, till att bli arg

En tredje hund blir stilla och uppgiven.

Samma skotträdda hund kan reagera olika i olika situationer eller inför olika ljud.

Grunden är alltså att hundarna är rädda för ljudet av skott oavsett hur de visar det.

 

Ett av våra stora problem i Sverige är hundaggressivitet. Hundarna gör skenanfall eller regelrätta utfall om de är kopplade. De beter sig som en ung oerfaren hund gör under första året inför främmande hundar. Men varför stannar beteendet kvar och blir ett mönster även i vuxen ålder?

En förklaring kan ju vara att våra hundar ofta är kopplade och därigenom förhindrade att hälsa på ett normalt sått.

En annan kan vara att hunden inte har någon annan vettig sysselsättning. Den kanske tar på sig ansvar för att skrämma bort hundar eller vakta tomten som ren sysselsättningsterapi.

 

Min mormor retade sig på all form av lättja. På mina lata lov skakade hon på huvudet och sa: ”Fåfäng gå lärer mycket ont” Ordspråket betyder att människor som inte har en meningsfull sysselsättning gör en massa dumheter i stället. Jag tror att hon hade rätt. Jag tror dessutom att detsamma gäller för alla intelligenta arter, däribland hundar. Om man är född med en kapacitet att själv stå för sin försörjning, ensam eller ihop men sin familj, finns det förstås en massa överskottsenergi när den högkvalitativa maten serveras i en väl diskad skål på regelbundna tider och sovplatsen är garanterat trygg och fri från faror. Låt oss se i vitögat att vi faktiskt lever i en tid när hundar inte ens får frysa längre och att en del individer inte ens får gå på egna ben. Var tar då energin vägen?

En genomsnittsvalp föds med all kapacitet. Om än kroppen är byggd på ett sätt så att den hunden inte skulle kunna jaga eller leta föda själv, vet ju inte hjärnan det. Under det första levnadsåret märks kanske inte arbetsbristen så mycket för det är så mycket som är alldeles nytt ändå. Att lära sig hur hela det komplicerade mänskliga samhället fungerar är inte lätt för någon och för en liten hund finns det massor av osynliga lagar och konstiga händelser att ta intryck av. Det mesta en valp lär sig har den ingen naturlig insikt om, som koppel och halsband, att inte hälsa på alla två- och fyrbenta man möter, att gå på konstiga underlag och i olika miljöer. Alla bullriga och stinkande bilar, bussar och flygplan är konstiga att förstå liksom att människorna släpar och drar på skottkärror och dammsugare. En valp har därför så mycket att lära och förhålla sig till att all energi går åt för att hinna leka lite mellan varven. Dessutom få de flesta gå på valpkurs och lära sig ännu mer av miljökunskap och allmänt uppträdande.

Man är också beredd på att en valp är lite rädd för nya saker och vi skrattar lite medkännande när valpen skyggar för sin första rotvälta eller inte vågar gå nerför en kort trappa.

Men vad händer sen? När grunden är lagd, och valpen växer upp till en ung kapabel varelse. Då den är rumsren och kan gå i koppel och bli kloklippt. När den vet att man inte får hälsa på alla och i stort sett kommer när man ropar. Ofta slutar träningen där. Hunden är ”färdig” och nu förväntas den vara likadan och nöjd med det i resten av sitt liv. Många hundar har fantastiska meningsfulla liv ändå, den stimulans den få i sin familj bland två- och fyrbenta familjemedlemmar räcker alldeles utmärkt. Andra klarar inte alls av att ”gå på sparlåga” De gör i stället som min mormor sa ”lärer mycket ont. En del tar ansvar för alla hundmöten, någon larmar i hemmet om någon kommer, en del utvecklar rädslor och fobier.

En jägare bryr sig inte så mycket om sin unga hunds rädslor, bara den kan jaga. De andra i jaktlaget låter bli en skygg hund, den behöver inte bli klappad eller ens tilltalad av främlingar. Hundarna arbetar ofta sida vid sida och förväntas inte bry sig om andra hundar, och det gör de inte heller. Jakten upplevs så meningsfull att till och med skotträdda hundar ”glömmer” det under själva jakten men blir lite låga under hemfärden.

Det är som tur var inte bara jakthundar som har meningsfulla uppgifter, Alltifrån assistanshundar till polisens tjänstehundar har arbeten som hunden koncentrerar sig på. Dessutom finns det tränings- och tävlingsverksamhet som ger hundarna utlopp för sin energi.

När man tränar sin hund i t.ex. lydnad eller som apportör är inte skenanfall eller flykter något alternativ. Ägaren lägger sällan fokus på det, i stället jobbar man mot framtida mål. Det gör att de flesta hundar helt enkelt lägger av med ”dumheterna”, de får ingen vinst av det och har annat att göra som lönar sig bättre.

En grupp som ofta blir missförstådda är dvärghundarna. De är antagligen inte födda räddare än andra men behandlas ofta av sin ägare som ett litet mjukisdjur. Ett bra exempel på vad jag menar är våra bichon frisévalpar. De var födda i en typisk schäferfamilj och var vana vid olika hundar och andra djur som små. Vi behöll en tik och hon var utan tvekan med på alla promenader och andra aktiviteter vi gjorde med de andra hundarna. Lätt som ett fjun sprang hon med på milslånga skogpromenader, var med på fjälltur etc. Jag såg faktiskt aldrig den hunden tveka inför ett hinder eller tröttna på att gå och springa (pälsen var ett annat kapitel, den såg hemsk ut) Hennes lika kavata syster sålde vi till min svärmor. Efter c:a 2 år skulle tiken bo hos oss en vecka. Förmaningarna från matte var långa: ”Akta henne för andra hundar, lyft upp henne om schäfrarna kommer! Hon äter inte så bra, jag brukar ge henne lite leverpastej i maten!” In i vårt hem kom en liten diva. Tjock och omusklad med en bländvit och välkammad päls. Hennes uppträdande de första dagarna gjorde mig bekymrad. Hur hade vi kunnat ta så fel på valparna? Jag mindes henne som en glad och frimodig liten tjej, nu ville hon helst sitta i famnen. Efter några dagar gick polityren av och hon anpassade sig på hundars vis till den verklighet som fanns runt om henne. Hon åt som en häst, sa bestämt ifrån till en alltför intresserad schäferhane, slogs lite med sin syster och var som hundar är mest. Miljön påverkar alla hundar, ibland mer än man tror. Mindre hundar är inte mer rädda, men de kan bli det om de blir överbeskyddade.

När blir då rädslor ett verkligt problem för hunden? Ett exempel är den medfödda generella rädsla som en del hundar är drabbade av. Den ärvs ner och hunden är mycket känslig för allt möjlig. Ofta ser man det tidigt hos valpen, den är räddare än andra valpar. Bristande miljöträning hos valpar kan ge liknande symptom men brukar gå över med träning. Den medfödda rädslan är inte lika lätt att komma undran. Den ökar dessutom ofta med åren då hunden samlar på sig alltmer dåliga erfarenheter. Hunden är alltså i ett mer eller mindre konstant rädsletillstånd och kan få en mängd stresseffekter men tiden.  Har man en sådan hund är det trygghet som är ledstjärnan, hunden ska inte behöva ta egna beslut. Även om man förstår att ens rädda hund inte kommer att kunna göra karriär som tävlingshund eller tjänstehund så är den ändå en hund och har därigenom en stor kapacitet, Den behöver också uppgifter och att lära sig olika saker.

Går man ut på nätet hittar man en mängd olika förslag på hur man ska träna bort rädslor. Oftast handlar det om att gradvis vänja hunden vid det den är rädd för. För det mesta går det bra, om man inte gör för stor affär av det hela. Att ge en vinst i form av ex. godis, ömkande eller annat när hunden är rädd har motsatt effekt. Det gäller i stället att vara så neutral inför faran som man bara kan. Hundar ser alltid efter vad de andra i gruppen tycker. Detta snabba ögonkast ger hunden information om farans realitet. Är man då själv lugn och går med bestämda, tydliga steg åt det håll man har bestämt sig för få ju hunden klart för sig att favoritmänniskan i alla fall inte är rädd. Det hjälper mer än alla godisbitar i världen.

Förutom de stackars hundar som är rädda så gott som alltid är alltså rädsla i sig ett naturligt och klokt beteende. Därmed inte sagt att man får bete sig hur som helst när man är rädd. Det är inte ok att skälla ut människor och hundar trots att man är rädd för dem. Det kan ju inte en rädd hund själv förstå, där har vi ett stort ansvar att visa hundar hur vi vill att de ska uppträda i vardagen. Och, som sagt, man vinner mycket om man inte bara fokuserar på rädsla utan ger hundar vettiga saker att göra.

Ingrid Tapper