Valptester- varför och hur?

Valptester- varför och hur.

Intresset för att se om man redan på valpstadiet kan ge en prognos om en hunds framtida personlighet har alltid varit stort. De flesta som kan välja valp ur en kull tittar på valpens beteende innan de bestämmer sig. Så har det nog varit sedan urminnes tider. Ser man i gamla hundböcker står det ofta vad man ska titta efter då man väljer sin valp, utifrån de syften man har med hunden.

För olika instutioner, som tjänstehundsuppfödning, ledarhundskolor och liknande är det än viktigare. Om man kan välja ett ”ämne” tidigt spiller man mindre tid och pengar på de valpar som inte riktigt passar för de blivande arbetsuppgifterna.

Går man ut på nätet hittar man en uppsjö av olika tester, både för institutioner och för hemmappfödare.  De varierar en del och det finns ett hundratal olika testsituationer.

I Sverige har uppfödare i huvudsak använt sig av två olika testmodeller.  Den ena den s.k. ”Amerikanska testen” som finns i några varianter. Den vanligaste är nog Volhard PAT (Puppy Apitude Testing) Den finns presenterad på http://www.volhard.com.  I den ingår bl. annat en test av valpens dominansvilja genom att den läggs på rygg i famnen, lyfts upp och hanteras på olika vis. Volhard PAT har tidvis varit populär bland uppfödare av raser där det finns en del dominansproblem, just för att hunden ska hamna rätt och få den ledning den kräver.  Det finns dock ingen forskning som stöder att en valp som reagerar kraftigt för hantering verkligen ”blir sån” som vuxen, även om man nog kan tänka sig det egentligen. Oviljan med hantering är väl antagligen ett personlighetsdrag det som så mycket annat, något som faktiskt utvärderingar av MH visat.

Den test jag själv är mer bekant med är den som utarbetades på Hundskolan i Sollefteå (HS valptest) under 80- talet. Den är skapad för en institution och syftet var att den skulle ligga till grund för ett träningsprogram för valparna.  ( Fält, m.fl. Bättre tjänstehundar 1982). Vi är flera stycken som anpassat den testen något för hemmamiljö. Den finns presenterad i ett tidigare nummer av denna tidning och i min bok ”Hundens Mentalitet”.

En valptest kan eventuellt svara på tre frågor:

  • Hamnar rätt valp hos rätt ägare?
  • Vilka råd kan uppfödare ge till valpköparen för att hjälpa valpen att utvecklas till en hund med önskvärda beteenden
  • Hur ser avelsresultatet ut, speciellt när det gäller rasspecifika beteenden som apportering, gripande, kamplust. Det kan också gälla mindre önskvärda beteenden som  reservation eller allmän ängslan.

I verkligheten är det ju inte så enkelt.  En hunds utveckling pågår i flera år, och mer eller mindre önskvärda beteenden växer fram men tiden. Man kan ju bara se på exemplet med könshormoner. En aldrig så lättlärd och samarbetsvillig hanvalp kan utvecklas till en hund där doften av en tik kan ställa allt på ända och ge helt andra effekter än man tänkt sig. Hans största motivation kanske blir att nosa efter tikfläckar, spana efter flickor och fria till alla han möter. Den som tror att detta bara är en träningssak har inte haft en översexuell hane, visst går det att träna och lära den saker, men lusten och glädjen i ett arbete kan inte läras in om den överskrids av sexlust.

Andra sådana starka motivationen kan gälla jaktbeteenden, eller olika rädslor och försvarsbeteenden.

Det man kan se av en valps beteenden är alltså inte på något vis en sanning om hundens framtid, bara små delar av den. Personlighet må vara en sak, framtida uppträdenade kan vara en annan. En valp föds ju inte som ett blankt kort, den har sin egen unika personlighet, med allt vad det innebär.  Men genom olika erfarenheter eller genom ett systematiskt arbere för att stärka svaga sidor och bevara starka sidor hos individen förändras ju beteendet.

Jag har under årens lopp testat en hel del valpar, och jag är alltid lika fascinerad av hur tydligt de kan visa vissa personlighetsdrag. Sättet att utforska sin omgivning, nyfikenhet och framåtanda är några exempel, liksom sättet att hälsa, viljan/lusten att leka och hur den leker.

Rätt valp till rätt ägare

Detta är den vanligaste motiveringen varför en uppfödare vill genomföra ett valptest. Ofta har man valpköpare av vitt skilda slag. Någon vill träna/ arbeta med hunden som i agility, lydnad eller jakter. Andra vill ha en trevlig sällskapshund utan större besvär. Någon vill ha en hund att ställa ut, en annan vill att barnen ska få en lekkamrat. Även om en uppfödare avlar mot ett visst mål, t.ex. bruksarbete, är det sällsynt att en hel kull går till erfarna ägare som är villiga att lägga ner den tid det tar att träna en hund till prestationer. Någon gång, eller t.o.m. ofta måste man sälja till människor med mindre eller ingen erfarenhet, men som man ändå bedömer har kapaciteten att ha hund.

Den här variationen bland de blivande hundägarna gör att uppfödare gärna vill att de valpar som hon/ han bedömer ha arbetsvilja kommer till dem som vidareutvecklar den, medan de lite lugnare valparna hamnar hos den oerfarne.

Många gånger har en uppfödare några valpar hon/han tvekar om. Då kan en extern betraktare som valparna inte alls känner ge uppfödaren en liten vägledning och hjälp att välja. Många uppfödare testar själva, men det är inte riktigt samma sak. Den djupa relation valparna har med sin uppfödare gör ju att de inte riktigt visar samma sidor som inför en främling.

Råd till ägaren

Hundar är läraktiga och anpassningsbara djur och har man en blyg valp så går det att förbättra hälsningsbeteendet och har man en alltför vild valp kan man träna passivitet.

Det svåraste att komma tillrätta med är om en hund har alltför starka motivationer. Det finns valpar som är närmast besatta i att bita och hålla fast det den får tag på. En sådan schäferkull testade jag en gång. Flera av valparna vägrade att släppa, särskilt dragkampstrasan som vi lekte med. Som tur var hade kullen en mycket klok uppfödare som direkt insåg att det var lite i överkant då valparna var närmast besatta av sin traslek. Hon uppmuntrade då valpköparna att leka andra lekar och att minska betydelsen av dragkamper. En mer oupplyst valpköpare hade säkert gjort precis tvärtom och tyckt det var fantastiskt med den bitglada valpen.  Som ägare leker man ju gärna det hunden tycker är kul och man kanske inte riktigt förstår vilken nackdel det är i vardag och i arbete med en hund som inte kan släppa eller koppla av i närheten av leksaker. Här gav verkligen testet en ledning till goda råd. De blivande bitmanikerna utveckades till de sansade, ostressade hundar de också hade kapacitet att vara.

Avelsmål

En valptest kan ensam inte i sig ligga till grund som avelsutvärdering, men kan kanske stödja

Drömmen är att kunna koppla valpbeteenden till vuxna hundars testresultat. Försök har gjorts i den riktningen, men med nedslående resultat. De försök som gjordes på Hundskolan i Sollefteå av bl.a  Erik Wilson visade att det inte fanns något påvisbart samband mellan valptesten och den vuxna hundens testresultat.  Man vet dock att många rasspecifika beteenden syns tidigt. Apportering hos retrivers, eller ståndet hos fågelhundar ser man tex. redan i valpstadiet, och de uppfödare som har det som avelsmål kan ju själklart glädjas åt en kull där alla, eller i varje fall de flesta har den egenskapen.

Vad testas?

Det de flesta tester, oavsett de är ämnande för instutionshundar eller hemmabruk, har några gemensamma nämnare.

Hundens socialitet i förhållande till människor är en av dem. Där finns det alltifrån hundars sätt att närma sig en främmande människa, till hundens lust att följa någon som går ifrån dem. Några, däribland HS- testen, innehåller också någon form av isolering, dvs. valpen lämnas ensam i ett annat rum eller i en bur.

Enligt min erfarenhet ger detta en bra information om valpens allmänna självständighet. På HS- testen lämnas valpen i ett rum där den inte varit under max fem minuter. Utanför dörren står man och lyssnar efter valpens gnäll och/eller övergivenhetsskrik, varpå man genast går in till valpen och ställer sig eller sätter sig i rummet. Valpar som inte alls bryr sig om att bli lämnade ensamma i fem minuter utan lugnt utforskar rummet på egen hand, utan att försöka ge sig tillkänna är ovanliga, men de finns. En hel rhodesian ridgeback kull som jag en gång testade var sådan. Ingen av de 8 valparna sa ett ljud. Jag, som stod utanför dörren och lyssnade, hörde hur de rumsterade om därinne, ivrigt utforskande, men alldeles tysta. När jag gick in i rummet efter fem minuter kom de fram, orädda men ganska oengagerade. För mig såg de ut som just sådana valpar som verkligen inte bryr sig om föraren försvinner på en promenad. Gömmer man sig för dem för att få dem uppmärksamma, struntar de högaktningsfullt i det och strosar glatt iväg på egen tass. Den uppfödaren gav sina valpköpare rådet att öva mycket närhet och kontakt. Andra valpar har börjat skrika så fort man stängt dörren. ”Hör ni, jag är alldeles ensam här! Jag vill vara med er andra” ropar de. Så var t.ex. en jaktlabradorkull som jag testade nyligen. De samarbetsvilliga valparna ville minsann inte bli övergivna, de ville vara tillsammans! De kanske behöver tränas att bli mer själständiga så småningom.

Hur valparna sedan uppträder när jag kommer in i rummet, som en för valparna helt obekant person skiftar också en hel del. Ytterligheten i det fallet får en kull av en större ras som jag testade  på 80- talet stå för. Valparna var absolut okontaktbara. Morrande drog de sig undan, ett par av dem attackerade mig t.o.m. när jag gick in i rummet.

I det fallet hjälpte inte bra valpköpare och träningsprogram Reservationen och aggressiviteten fanns kvar även efter valpstadiet och de flesta (alla?) avlivades innan vuxen ålder. Sådana olyckshändelser i uppfödararbetet händer ju, vare sig det gäller mentalitet eller fysik blir det inte alltid rätt, och den uppfödaren visste på en gång att den kombinationen av föräldradjur var en återvändsgränd.

Ibland kan det vara en eller ett par individer i en kull som avviker. En brukshundkull får stå som exempel på det. Där var den en av sju valpar som tydligt avvek. De andra hälsade glatt, några kanske lite lågt till en början, något som är helt normalt. Men en av dem gick undan och morrade då jag kom in. Jag hälsade på henne ändå och vi lekte senare. Hon var så full av leklust så hon kunde inte låta bli all leka, men att komma till mig med bollen eller att hålla i kamptrasan när jag höll var inte att tänka på. Senare, då vi satt i valparnas generösa utehage och fikade, sprang hon glatt med sina syskon, men höll hela tiden ett öga på mig. För uppfödaren var detta en ovärderlig information. I närheten av henne uppträdde valpen inte alls så, hon verkade orädd och trygg. Med små signaler hade hon antagligen ändå visat sin rädsla, men i den allmänna yran, tillsammans med kullsyskon och uppfödare syns det inte. Ensam, med en främling, blir det tydligt. Uppfödaren behöll den valpen själv och arbetade med hennes medfödda reservation.

Andra områden som testas är lekfullhet som viljan att hämta och komma tillbaka med ett föremål. Oftast rullas en liten boll iväg och man ser om valpen kommer tillbaka. Studier från olika institutioner, som sydafrikanaska polisen eller engelska och amerikanska ledarhundskolor, visar att valparnas lust/ förmåga att apportera är en god indikator på om de blir en tjänstehund i framtiden. Antagligen är denna apporteringslust en kombination av föremålsintresse (förfölja och bära) och att samarbete (återlämning). Har valparna den kombinationen i sin personlighet är det ju lätt att föreställa sig att de tycker det är kul med liknande övningar i framtiden, övningar som bygger på självständighet och samarbete som ju tjänstehundsverksamhet av olika typer innebär.

Ny svensk valptest startas!

Utskottsgruppen Mental (UGM) från Svenska Brukshundklubben (SBK) ha under några år tagit fram en valptest som nu tagit form. Det är två initiativtagare, Inga- Lill Larson och Ann Olsson som länge funderat på valptest och som började arbeta.  Båda är mycket erfarna av testverksamhet inom SBK och det märks på deras genomtänkta arbete. Till sin hjälp har de dessutom haft etologen Lars Fält, en av dem som var med på HS under 1970-talet där bl.a. början till MH formades.

Under 2011 har de beskrivit 92 valpar av varierande raser och de känner att de är på rätt väg. Under 2012 kommer de att genomföra tre utbildningar av valptestare i juni, juli och oktober. En blir i Nora, en i Stockholm och en i Ystad.  På SBK- shopen säljs en video där man kan se hur testen genomförs.  Vill man veta mer kan man maila Ann Olsson på adress: ann@teamskennel.se så svarar hon i mån av tid.

Testet innehåller 12 moment:

  1. Okänt utrymme med främmande person.

Valpen lämnas alltså inte ensam som i HS- testen, utan främlingen finns i rummet från början.

  1. Lusten att följa efter en gående person
  2. Lusten att komma då främlingen lockar på valpen
  3. Social trygghet då valpen lyfts och hålls i famnen
  4. Lek med liten boll
  5. Lek med stor boll
  6. Dragkamp
  7. Lek med föremål som låter (en petflaska med makaroner)
  8. Lek med kända och okända föremål
  9. Liten hinderbana som valpen ska klura sig igenom för att komma fram till sin uppfödare
  10. Hinder i form av nytt underlag

Allt detta beskrivs enligt MH-modell med en femgradig intensitetsskala. Dessutom tillkommer  två viktiga skattningar;

  • Valpbeskrivarens uppfattning om valpens allmänna aktivitet och trygghet under testen
  • Uppfödaren skattning av valpen aktivitet i vardagen samt dess förhållande till de andra i kullen.

Om jag skulle ha en valpkull vore det för denna tests skull! Det ska bli oerhört spännande att följa dess utveckling. Syftet är inte så högtravande och tillkrånglat, den är till för att hjälpa uppfödaren. Det gör att det hela kan vara lite mer lättsamt, avstressat och något olika från plats till plast. Det är så att säga inbyggt i systemet. Härlig inställning.

Slutligen

Liksom alla tester måste valptester ses som ett möjligt underlag, inga gudsord. En valp kan av olika skäl uppträda lite annorlunda än den brukar under testen, eller den kan utvecklas åt ett oväntat håll. Dessutom behöver faktiskt inte en valp vara som stålmusen för att utvecklas till en underbar fyrbent livskamrat. Därför är värderande termer som ”bra” eller ”dålig” helt värdelösa, man kan bara tala om mer eller mindre benägen att hälsa, leka eller annat som prövas. Med detta sagt hoppas jag att många uppfödare och andra intresserade utbildar sig till valpbeskrivare och beskriver varandras valpar efter bästa förmåga. Vi kommer att lära oss otroligt mycket om hundars utveckling när vi så småningom kan jämföra valptestet med den vuxna hundens beteenden.

Dessutom är det roligt, och det är väl inte att förakta?