Sorgen har så många bottnar.

Skrivet av den sep 27, 2008 i Hundtantens blogg, Vardag med hundar | 0 kommentarer

Ja. Det var vidrigt. Jag har inte tagit bort hans halvätna matskål och allt  annat som är hans i vårt hem står orört. Jag kan inte ”städa” bort honom ännu.

En annan del av mig vet att jag förstått detta en tid nu. Minst en månad, kanske ett halvår om jag ska vara ärlig. Ini mig har svaret funnits. Det är inte rätt att gå hur långt som helst. Två, av, som man brukar säga, oberoende källor, har i grunden sagt samma sak. MIn son, John sa : ”Men mamma om han hade råkat ut för tex en trafikolycka då hade det varit annorlunda. Då hade du kunnat göra allt för att han skule bli bra och det hade varit nog. Nu har han en genetisk svaghet, och hur du än gör rår du inte på generna,”

 En annan stark stöttare är Yrsa, hundpsykolog och vän. Hon SMS:ade: ”Tänker på dig och vackre Maro. Var stolt över ditt beslut där du satte hans bästa före ditt eget. Starkt fastän hjärtat blöder.

 Ring om du behöver. ”

Är inte det i grunden det ansvar vi hundägare har? Ansvar över liv och död? Kan vi frånta oss det ansvaret genom ett säga att vi inte orkar eller förmår? Vi har totalansvar och det ansvaret måste vi ta. Klarar vi inte det borde vi inte ha djur. Men det är likafullt ett helvete och jag vet inte om jag vill utsätta mig för det igen.

Jag vill ju bara ha en hund som blir gammal vid min sida, kanske tolv- femton år eller så.

Fan Maro, jag ville verkligen att det skulle bli du. Men min glädjespridare är död på min inrådan.

Det är som sagt vidrigt.

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *